Vänsteroppositionens kamp

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Tema: Stalins terror, Trotskij

Stalin kunde definitivt konsolidera sin regim först efter ett decennium av ensidigt inbördeskrig. Trotskij och vänster­oppositionen hade starka rötter och stöd inom den ryska arbetarklassen.

År 1924 lanserade Trotskij ett program mot byråkrati inom parti och stat i boken Den nya kursen, som även publicerades i partitidningen Pravda. Trotskijs ställning var ännu stark. Stalin vågade ännu inte agera med organisatoriska åtgärder mot Trot-skij.
Lenins tidigare medarbetare Kamenev och Zinovjev gav Stalins styre en bolsjevikisk fasad när de tre tillsammans ledde partiet i mitten av 1920-talet. Zinovjev var ordförande i både den Kommunistiska Internatio­nalen och Petrogradsovjeten, medan Kamenev var partiledare i Moskva. Men Stalins allt starkare makt gjorde att de båda senare anslöt sig till Trotskijs opposition. Zinovjev uttalade då att hans stöd till Stalin var ett stör- re misstag än när han 1917 offentligt motsatte sig oktoberrevolutionen.

Under 1926-27 visades oppositionens masstöd vid flera tillfällen. Tusentals anhängare slöt upp vid flera tillfällen för att protestera mot att oppositionsledare skickades iväg från Moskva på meningslösa ”uppdrag” av Stalin.
Den 14 november 1927 uteslöts så Trotskij ur kommunistpartiet. Den norske författaren Yngvar Ustvedt citerar Trotskijs hustru Natalja Sedova om vad som hände när revolutionsledaren en månad senare skulle deporteras till Alma Ata i Kazakstan:
”Vid stationen hade en väldig demonstration ägt rum. Folkmassan stod och väntade. Man ropade: ’Leve Trotskij!’ Men man kunde inte få syn på honom. Var höll han hus? Vid den vagn, som reserverats för vår räkning, hade det församlats en upphetsad skara. På taket av vagnen hade ungdomar placerat en stor bild av Leo Davido- vitj. Folk hälsade det med entusiastiska hurrarop. Tåget satte sig i rörelse. En stöt, ännu en... Tåget rörde sig framåt ett stycke och tvärstannade. Demonstranterna hade sprungit och placerat sig framför lokomotivet, klamrat sig fast vid vagnarna och hejdat tåget, medan de ropade efter Trotskij. Ett rykte hade spritt sig bland massorna, att GPU:s agenter hade smugglat in Trotskij i vagnen och nu hindrade honom att visa sig till avsked. Upphetsningen på stationen var obeskrivlig. Det kom till en sammanstötning med milisen och GPU-agenterna, på bägge sidor blev folk sårade, och många arresterades. Tåget måste vänta i en och en halv timme, innan det kunde ge sig iväg. Strax därpå blev vårt bagage hemskickat från stationen. Telefonen ringde i ett: det var vänner som ville höra sig för, om vi var i säkerhet hemma, och som berättade om vad som utspelats vid stationen.”

När utvisningen senare genomfördes fortsatte Trotskij sin opposition. Han tog emot och skickade tu- sentals brev till anhängare över hela Ryssland, inklusive kritiken av Kommunistiska Internationalens program 1928 (som i år ges ut av Rättviseböcker i boken Tredje Internationalen ef­ter Lenin).
Uteslutningen av Trotskij bekräftades av Stalins hårt dirigerade partikongress. Direkt efteråt uteslöts yt- terligare 1 500 partimedlemmar. Zinovjev och Kamenev gick med på att göra en förnedrande avbön, där de ”erkände” sina ”brott” mot partiet. Dessa avböner blev de första stegen på den färd som slutade med att de båda revolutionsledarna avrättades av Stalin.

Det finns de som frågar varför Trotskij inte använde sin ställning in­om armén för att besegra Stalin. Men kampen mellan stalinismen och oppositionen var inte en militär fråga, utan en politisk.
Även de bästa idéer kan inte vinna om de inte har en stark materiell grund i samhället.
Marxisterna, de medvetna arbetarna och ungdomarna, besegrades av en informell koalition av reaktionära skikt – byråkratin, de rika bönderna, de passiva massorna på lands- bygden och kapitalisterna internationellt.

Per-Åke Westerlund