70 år sedan mordet på Leo Trotskij

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Tema: Stalins terror, Trotskij

Den 20 augusti 1940 högg Stalins lejde mörda­re, Ramon Mercader, Leo Trotskij med en ishacka i huvudet.
Trotskij slogs som ett lejon mot mördaren och hindrade fler slag (mördaren var också utrustad med pistol och kniv). Men ishackans träff var för svår – ett dygn senare avled han. Det 13:e mordförsöket hade lyckats.

Till sin sekreterare Joseph Hansen yttrade Trotskij sina sista ord: ”Jag är säker på den Fjärde Internationalens seger – gå framåt”.
Den 22 augusti lades kroppen på lit de parade – 300 000 mexikanska arbetare defilerade förbi under fem dagar. Begravningen skedde i Mexiko.
Trotskij befann sig i Mexiko som politisk flykting. 1929 utvisades han av Stalin från Sovjetunionen. Ef­ter några år vardera i Turkiet och Frankrike kom han till Norge på sommaren 1935. Men även den norska soci- aldemokratiska regeringen ville bli av med honom, under tryck från Stalin i Moskva. I december 1936 fraktades Trotskij och hans maka Natalja Sedo­va med ett lastfartyg till Mexiko, vars regering var den enda på hela planeten som tog emot honom.

Mordet på Trotskij var kulmen på ett ensidigt inbördeskrig. Stalins hemliga poliser – GPU och NKVD – satsade enorma resurser på att fysiskt utplåna Trotskij och hans närmaste medarbetare. Trotskijs son Le- on Sedov, som tillhörde Fjärde Internationalens ledning, mördades i fe­bruari 1938.
Under Moskvarättegångarna 1936-38, där ledande bolsjeviker från Lenins tid anklagades för samarbete med Hitlers nazister och omedelbart avrättades, var det Trotskij och Leon Sedov som stod som huvudanklaga­de. Parallellt med rättegångarna ­sattes åtta miljoner människor i fängelse el­ler fångläger. Två miljoner dog och upp till en miljon avrättades.
Stalin kunde inte nöja sig med massutrensningarna. Trotskij representerade mer än några av de åtalade i Moskvaprocesserna den ryska revolutionens och bolsjevismens minne. Han var den ende överlevande av den ryska revolutionens ledande figurer – Stalin själv hade spelat en undanskymd roll 1917. Trotskij hade dess­utom applicerat Marx och Lenins idé- er på det nya komplicerade världsläget under 1920- och 30-talen.
Från Mexiko riktade Trotskij en skoningslös kritik mot Stalins pakt med Hitler. Trotskij underströk samtidigt att alternativet inte var att göra stora politiska eftergifter för att upp­nå en allians med Storbritannien och USA – just den linje som Stalin valde från och med det tyska angreppet. Diktatorn i Moskva la ner Kommunistiska Internationalen 1943 – han låtsades inte längre att hans bundsförvanter var arbetarklassen internationellt, nu var det regeringar och diplomati som gällde.
Stalin förstod att Trotskijs marxis­tiska kritik av diktaturen i Moskva ha­de ett stort potentiellt stöd.

När två av de högsta ledarna för det mexikanska kommunistpartiet, Valentin Campa och Herman Laborde, invände mot de hemliga planerna på att mörda Trotskij, sparkades de ut ur partiet i mars 1940.
Den 24-25 maj genomfördes det första direkta mordförsöket. En grupp av beväpnade män trängde sig in i Trotskijs hem och sköt in i sovrummen med maskingevär. De misslyckades dock både med att sätta eld på huset och med en bomb de placerat ut. De misstänkta som greps av polisen hade band till höga ledare i kommunistpartiet.
Ramon Mercader inledde redan 1938 under falsk identitet ett förhållande med en amerikansk trotskist, Sylvia Ageloff, vilket så småningom gav honom tillträde till Trotskijs hem i Coyacan i södra Mexiko city. Under förevändning om att be Trotskij om synpunkter på en artikel han skrivit kom han så nära att den dödliga attacken den 20 augusti kunde utföras.
Omedelbart efter mordet belönades Mercaders mor av Stalin genom att hon fick motta Leninorden. När mördaren släpptes fri 1960 och däref­ter bodde i både Sovjetunionen och på Kuba, fick han utmärkelsen Sovjetunionens hjälte.

För stalinismen var detta politiska mord ett hjältedåd.
För verkliga marxister är Trotskijs idéer och metoder oumbärliga redskap i kampen mot kapitalister och byråkrater, för att uppnå en demokra­tisk socialistisk värld.

Per-Åke Westerlund