De superrika har fått allt och lite till

Publicerad av Per Olsson

Tema: Böcker

Orsaken till att HQ Bank gick omkull, och Carnegies kollaps, var att de båda bankerna förlorat miljardbelopp på egna och misslyckade affärer med värdepapper, så kallad trading.
HQ Bank styrelseordförande och storägare Mats Qviberg försökte i TV ursäkta kollapsen med att ”han inte hade förstått alla turer och värderingar kring den aktuella tradingportföljen, som orsakat miljardförluster” (Svenska Dagbladet den 4 september).
Men när samma portfölj redovisade vinst håvade Qviberg glatt in avkastningen och bydde sig inte om att han ledde en bank som blödde och som åtminstone indirekt använde andras pengar till egna affärer i aktier och andra värdepapper.
Qviberg och hans kompanjon Sven Hagströmer är några av de personer som omnämns i ekonomijournalisten Bengt Ericson nya bok Den nya överklassen – En bok om Sveriges ekonomiska elit. Det är bok om den lilla superrika grupp som  äger merparten av landets rikedomar och som aldrig haft det så bra som nu.

Efter tio år in på det nya millenniet är Sverige mer delat än någonsin. ”För att hitta en lika ojämn fördelning [av inkomster och förmögenheter] i vårt land får man gå tillbaka till ­början av 1900-talet, skriver Ericson, som inte är ute efter att avskaffa kapitalismen. Tvärtom, han hoppas kunna rädda kapitalismen genom att ersätta dagens anonyma ägare (läs olika fonder) och bonusjagande direktörer med den gamla tidens ägare av kött och blod, som han påstår agerade långsiktigt och inte bara för sin egen vinnings skull. Men en sådan kapitalism har aldrig funnits. Den myten är lika seglivad som myten om den kris­fria kapitalismen.
Icke desto mindre bidrar Den nya överklassen till att klä av kapitalismen och kapitalisterna. Bolagens ägare och direktörer är inte värda de hisnande belopp som de snor åt sig, slår Ericsson fast. I likhet med finansmannen Robert Weil, som citeras med gillande, anser han att alldeles för få kapitalister är beredda att ta sitt samhällsansvar och fruktar att det kommer att ge en rekyl i form av folkliga protester.
”För snart tio år sedan uppmana­de jag på DN Debatt Sveriges kapitalister att förena sig i ett tack till lönta- garna som avstått så mycket för att vi kapitalister skulle få ännu mycket mer. Aldrig i kapitalets historia hade fördelningen varit så gynnsam för kapitalisterna, men jag trodde då att fes- ten snart skulle vara slut... Nu tio år senare kan jag konstatera att den inte var det. Trots att vi kapitalister har fått det ännu bättre. Vi har fått skattelättnader som vi inte hade vågat drömma om för tio år sedan… men alldeles för många [kapitalister] tycker uppenbarligen inte att samhällsansvar har något med dem att göra. Det är en ödesdiger kortsiktighet. På sikt undergräver detta marknadsekonomin, som är beroende av ett väl fungeran­de samhälle… Det undergräver också kapitalismen, vars legitimitet vilar på att den både kan skapa och rimligt fördela välstånd.” (Robert Weil på DN Debatt den 20 februari 2008.)

De superrikas förmögenheter har naturligtvis inte ramlat ned från himlen, utan kommer ytterst från arbetar­nas obetalda arbete. Det Karl Marx kallade mervärde. År av högerpolitik i kombination med lönenedpressningar och historiskt höga vinstnivåer har medfört att de rika fått ut en allt större del av det som gemensamt produceras i samhället – den växande ka­kan. Både Socialdemokraterna och högeralliansen har gett kapitalisterna allt de önskat, och lite till.
Hösten 2007 presenterade två nationalekonomer, Jesper Roine och Daniel Waldenström, en analys som visade att den rikaste procenten i Sverige kontrollerade 32 procent av den samlade, privata förmögenheten.
Då handlade det om cirka 1 800 miljarder kronor – drygt hälften av Sveriges BNP det året (bruttonationalprodukten, värdet på allt som produceras under ett år).

Men 1 800 miljarder kronor i tillgångar gällde bara de rika som var bosatta i Sverige. Inräknat de rika svenskar som bodde utomlands – Ingvar Kamprad, IKEA:s grundare och ägare, familjen Rausing (Tetra Paks grundare) med flera – handlade det om att den rikaste procenten hade tillgångar värda 2 700 miljarder kronor. Den summan motsvarade 40 procent av de samlade förmögenheterna och var nästan i samma storleksordning som landets BNP 2007 (3 126 miljarder kronor i löpande priser, enligt Statistiska centralbyråns, SCB, nationalräkenskaper).
Fördelningen av rikedomar i Sverige har under senare år kommit att bli lika sned och ojämlik som i USA!
I den 1 procent rikaste-gruppen finns en liten exklusiv skara av riktigt superrika – de med en finansiell förmögenhet på mer än 100 miljoner kronor.
Enligt Ericson är det fråga om exklusiv skara på 291 personer.
Kapitalismens globala kris bidrog bara tillfälligt till att minska den rikas­te procentens förmögenheter. Men nu rusar börsen uppåt igen och vinsterna ökar rekordsnabbt, vilket betyder nytt guldregn över de rika.

År 1992 tjänade en verkställande direktör (vd) i snitt mellan 1 och 2 miljoner kronor om året. ”Det är ju en månadslön i dag”, konstaterar Ericsson och hänvisar till en LO-undersökning som visar att 2007 tjänade toppdirektörerna 51 gånger mer än industriarbetare med LO:s kollektivavtal.
De bäst avlönade vd:arna har en inkomst som är mer än 100 gånger större än arbetarnas.
Ericson ger ett talande exempel från ABB, vars största ägare är Wallenbergfamiljens investmentbolag Investor. ”Hela ABB-ledningen, tolv personer, kostade för övrigt bolaget mer än en halv miljard kronor under 2008. Det är ungefär lika mycket som man får betala för 1 500 svenska metallarbetare, inklusive skifttillägg och allt”.

Enligt SCB gick julen 2009 till historien som den fattigaste på länge, med vart sjunde av alla barn och vart fjärde barn till ensamstående föräldrar under fattigdomsgränsen.
Men när det nyåret hade börjat kunde tidningen Affärsvärlden rapportera att H&M-hövdingen Stefan Persson dragit in en normal årslön varje kvart i julruschen. H&M:s storägare fick ensam nästan 665 miljoner kronor av den vinst på närmare 1,8 miljarder kronor som handelsjätten redovisade för december 2009. Perssons andel motsvarade en inkomst på 1 miljon kronor i timmen eller en mer ”normal” årslön var 15:e minut!
Stefan Persson, H&M:s storägare  är inte bara Sveriges näst rikaste individ, bara Ingvar Kamprad har mer i sin kassakista, han ligger också på topplistan över världens rikaste. I år placerade han sig på 13:e plats på tidningen Forbes lista över världens rikaste, upp från plats 18 året innan.
Ericssson ägnar stort utrymme åt Stefan Persson och hans klan. H&M:s historia brukar skrivas som kapitalistisk framgångssaga.
Sedan mitten av 1980-talet har H&M-aktien ökat med 70 000 procent i värde och bolaget är nu börsens största.
I Bangladesh, där lönerna är läg-
re än någon annanstans i världen, finns 200 000 textilarbetare, merparten kvinnor, som syr kläder åt H&M. Varje år köper H&M 200 miljoner plagg från 90 leverantörer i Bangladesh, enligt Veckans Affärer den 30 juni i år.
Låga löner i de fabriker som syr H&M:s kläder och låga löner till de som säljer densamma ger möjlighet att såväl pressa priser som att sälja plagget med god avkastning.

H&M har gjort astronomiska vinster, vilka har gjort att ägarna – klanen Persson – kunnat kamma hem miljarder kronor varje år enbart i aktieutdelning.
”Under femårsperioden 1999-2003 handlade det för Stefan Perssons del om sammanlagt nära 5 mil- jarder kronor, men sådana belopp de­las numera ut på årlig basis… Stefan Persson fick våren 2009 ut 4,7 miljarder kronor.”
Stefan Persson har på senare år blivit en fastighetshaj av stora mått. Han spelar Monopol på riktigt och håller på att köpa upp hela Drottning-gatan i Stockholm samtidigt som han äger hus i London och Paris. I England äger han, förutom en palatsliknande byggnad med jordbruk och eg- et bryggeri, också en hel by, Linkenholt sydost om London. Där har bland annat kungaparet varit och hälsat på.

Boken Den nya överklassen slår också hål på den segslitna myten om att IKEA:s grundare Ingvar Kamprad, som likt ”Joakim von Anka vill samla ihop ett stort berg av pengar bara för att det är vackert att titta på”, är som oss alla andra.
Kamprad kallar sig hyresgäst, men han bor och vistas i slott och herrgår­dar som ägs av IKEA och den egna banken Ikano. Han hyr alltså av sig själv. Kamprad är skriven utomlands för att slippa skatt och alla hans bolag ägnar sig åt avancerad skatteplanering.
Hela Kamprads företagsbygge består av ett ”svårgenomträngligt nät av bolag och stiftelser, där pengar slussas runt tills de försvinner utom synhåll. Bara mindre belopp betalas i skatt”.
Det har alltid kommit till några ­kapitalister samtidigt som gamla försvunnit. En familj som dock behållit sin särställning sedan 1930-talet är Wallenbergsfären. En kapitalistisk dynasti ”som kontrollerar landets ekonomi på ett sätt som saknar motsva- righet”, skrev Financial Times för ett par år sedan.
Ur ekonomisk makt och ägan-
de kommer politisk makt. Eftersom Wallenbergarna räknade med att högern skulle vinna valet 2006 bjöd Ja­kob Wallenberg in både Fredrik Rein- feldt och Carl Bildt till Bilderberggruppens möte det året. På Bilderberggruppens årliga möte samlas världens maktelit för att diskutera och besluta om olika kriser. Allt sker bak­om stängda dörrar. Reinfeldt och Bildt fick åka till Bilderberggruppens möte i Wallenbergarnas privatjet samtidigt som det gjordes klart vad famil­jen förväntade sig av nästa regering.
Dessförinnan hade den avgående socialdemokratiska regeringen drivit en kampanj inom EU för att rädda Wallenbergimperiet och det svenska systemet med A- och B-aktier. Tillsammans drev man en lobbykampanj som var en av de mest kostsamma i EU:s historia. Kampanjen ”för den svenska äg­armodellen”, som S-regeringen kalla­de den, fick till sist EU att backa och Wallenbergarna kunde fortsätta att äga bolagen via sitt röststarka A-aktieinnehav.

Wallenbergfamiljen har även intima band till kungahuset. Symptomatiskt är att en av de få som fått den finaste av alla kungamedaljer – Serafimerorden i äkta guld av 12:e storleken med briljanter – är Peter Wallen- berg Sr., En kapitalistisk dinosaurie som fortfarande är familjens överhuvud. Han har för övrigt sett till att bli hedersdoktor vid fyra olika universitet, ett rekord i sig.
Peter Wallenberg, som får miljoner i pension av bolag (Investor) som han aldrig haft en anställning i, spelar politiskt långt ute på högerkanten. Han stödde apartheid i Sydafrika och menade i en intervju 1994 att det var den ”vite mannen som höll ordning i Afrika.” När Svenska Dagbladet kriti­serade hans affärer i början av 1990-talet lät han avsätta tidningens chefre- daktör Bertil Torekull med orden: ”Vi ska inte ha en chefredaktör som inte vet att lära journalisterna vilken hand som matat dem”. Vem sa något om pressfrihet?

En viktig anledning till varför de rikas excesser idag, vilken Ericson in­te är ensam om att missa, är socialdemokratins högerkurs och facktoppar- nas kapitulation, vilket årets valrörelse ger för handen. Det finns inte stavel­se av antikapitalism hos de rödgröna eller hos facken. Det är i avsaknad av kämpande arbetarorganisationer och en levande arbetarrörelse som överklassen har kunnat dra ifrån.
De växande orättvisorna visar på det omedelbara behovet av ny socia­listisk arbetarrörelse – demokratiska och kämpande fackföreningar och ett nytt stort arbetarparti som en del i en internationell socialistisk rörelse mot kapitalismen. En socialistisk och kämpande arbetarrörelse är det verktyg som krävs för att avskaffa klasssamhället och kapitalismen.

Ett socialistiskt samhälle, som betyder att majoriteten för första gången tar makten genom demokratisk kontroll och samhälleligt ägande av storföretag och banker.
Ett socialistiskt samhälle har en demokratiskt planerad ekonomi utifrån människors och miljöns behov – till skillnad från kapitalismen där allt styrs efter jakten på största möjliga vinst till en fåtal superrika.

Per Olsson