Efter fyra år med högerns ”jobbpolitik” – massarbetslöshet

Publicerad av Arne Johansson

Plats: Piteå Tema: Politiska frågor, Rör inte vår a-kassa

Regeringen Reinfeldts fyra år vid regeringsmakten har präglats av feta morötter för de rika och välbeställda; fyra sänkningar av inkomstskatten uppifrån, så kallade jobb- skatteavdrag, borttagen fastighetsskatt, RUT- och ROT-avdrag och samtidigt kraftigt sänkta räntekostnader inte minst för dyra villor och bostadsrätter o s v. Samtidigt har höger- regeringen mitt under industrikrisen riktat rena dråpslag mot försäkringsskyddet för de arbetslösa och sjuka, i syfte att försvaga facken och driva fram en amerikaniserad låglönemarknad.
Trots dessa ”incitament” av morot och piska i den så kallade arbetslinjens jobbpolitik har arbetslösheten under finanskrisen ökat mer i Sverige än i flertalet av andra jämförbara länder i Europa.
Medan industrins rekordvinster har försvarats genom massiva uppsägningar och återställts utan större dipp och skatterna har sänkts för de välbärgade med jobb, har krisens bördor helt och hållet lastats på industrins arbetare, levnadsstandarden för de arbetslösa och sjuka, samt på kvaliteten i skola, vård och omsorg.

”Vi ska mätas på en fråga, mät oss på detta”, förklarade Reinfeldt när han vunnit förra valet och lovade minskad arbetslöshet och utanförskap. Idag viftas alla invändningar mot fiaskot på dessa områden bort med hänvisning till finanskrisen, som om den vore en naturkatastrof och inte en direkt följd av den nyliberala kapitalism som högeralliansen står för.
Sedan sensommaren har varslen  minskat kraftigt och efterfrågan på framförallt välutbildad arbetskraft i åldrarna mellan 24 och 44 år har ökat. Men Arbetsförmedlingens senaste statistik är antalet registrerade arbetslösa och personer i program med så kallade aktivitetsstöd fortfarande 407 000, motsvarande 8,1 procent av arbetskraften. Det är fler än i augusti förra året.
Enligt Arbetsförmedlingen har antalet långtidsarbetslösa på två år fördubblats till knappt 70 000 i augusti.
Den officiella ungdomsarbetslösheten är hur man än räknar bland de allra högsta i Europa. Inklusive stude-rande, steg den andra kvartalet 2010 till 29,7 procent jämfört med 29,0 procent samma kvartal 2009. Borträknat arbetssökande heltidsstudenter var arbetslösheten 17,2 procent.

Konjunkturinstitutets upprevidering av BNP-tillväxten i årstakt från 3,7 till 4,6 procent, var därför tacksamma siffror för högeralliansens valpropaganda, som kunde vända upp- märksamheten åt ett annat håll.
Mer än hälften av BNP-tillväxten, 2,6 procent, förklaras dock av tillfälliga faktorer, som det kraftigaste omslaget i lagerinvesteringar sedan 1993 som hädanefter snabbt klingar av igen.
Medan Svenskt Näringsliv (SN) kallade sin förra konjunkturprognos Chockterapi har den senaste i augusti kallats Efterskalv. I denna dämpas optimismen av varningar för fler finansiella efterskalv, stora åtstramningar i många länder med stora budgetunderskott, fortsatt högt sparande, stigande råvarupriser och risk för utflyt- tade investeringar till de så kallade BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina).
Trots den starka återhämtningen inom industrin räknar därför SN med att tillverkningsindustrin fortsätter att krympa antalet anställda ytterligare, tillsammans med ”jordbruket, information och kommunikation och samt vård och omsorg”.
Facktidningen Dagens Arbetes reportageresa genom den söndertrasa­de a-kassans industri-Sverige vittnar om arbetslösa arbetare som tvingas att betala för sin arbetslöshet – flera gånger om.
Den 55-årige f d pappersarbetaren Ronnie Bäcklin, som efter 36 år gjordes arbetslös då Norrsundets fortfarande mycket lönsamma massafabrik lades ner, har piskats att söka otaliga jobb, samtidigt som hans inkomst har halverats.
– Ska jag sälja kåken och flytta för en praktikplats som jag inte vet vart den leder? Ska jag sälja bilen? Hur ska jag då kunna ta mig runt och söka jobb?, frågar han sig.

Försäkringarna mot arbetslöshet och sjukdom har av högerregeringen attackerats och stämplats som monument över ett gammalt ”bidragssamhälle”. Avgifterna har höjts, och mest för yrken med hög arbetslöshet, så att en akademiker bara betalar 90 kronor i månaden mot 420 för en skogsarbetare. Det har gjorts svårare att kvalificera sig. En 75-dagarsregel har införts mot deltidsstämpling. Ersättningsnivåerna har trappats ned. Karensdagarna har blivit fler.
Medan 69 procent år 2002 fick ut 80 procent av lönen från a-kassan, har denna andel idag fallit till 13 procent – inom IF Metall till 9 procent. Men vad hjälper en piska av maximalt drygt 10 000 kronor i a-kassa efter skatt eller 6-7 000 kronor för den som tvingas gå på aktivitetsstöd om det in­te finns nya jobb eller arbetsgivare som vill anställa en gamling eller en otillräckligt utbildad?

Samtidigt innebär förstås
skattesänkningarna uppifrån med 100 miljarder kronor mer i plånboken för alla fast anställda med heltidsjobb och mest för de välbeställda nya villkor. En procent av de rikaste har fått lika mycket som en fjärdedel av befolkningen och de tio procent rikaste lika mycket som 60 procent av befolkningen. Statsministerparet Reinfeldt har till exempel sänkt sin årliga skatt med 135 000 kronor.
Att detta ger vissa andra jobb, om än på bekostnad av skola, vård och omsorg etc, kan inte ifrågasättas. Me­dan Svenskt Näringsliv spår en sammanlagd tillväxt för kommunal kon- sumtion på endast 2,5 procent under 2010-2012 räknar man med en mer än tre gånger så snabb tillväxt för privat konsumtion på totalt 8,5 procent.
Det är konsekvensen av en bak­vänd, men medveten politisk priorite-ring.
Medan den privata tjänstesektorn skattesubventioneras är det den offentligt finansierade som får betala. Att det inte direkt råder någon feelgoodstämning inom Sveriges demensvård och andra äldreboenden står fullstädigt mera klart efter avslöjandet i SVT:s Uppdrag granskning, som med hjälp av den modiga undersköterskan Elisabeth Marklund visat hur dementa gamla i Piteå lämnas ensamma och inlåsta på natten, många utan larm.
Enligt en intervju med Mats Thorslund, forskningsledare vid Äldrecentrum, i Kommunalarbetaren före- kommer samma missförhållanden utbrett i landets kommuner, liksom äv­en inom övrig äldrevård.
Trots att vårdtyngden har höjts mycket kraftigt är till exempel beman­ningen inom Stockholms stads demensboenden densamma som för tjugo år sedan. I en sådan situation ägnar sig Stockholms stad åt en ”urskiljningslös rea” på äldreomsorg och skolor. Vinnarna är de gamar bland riskkapitalbolagen som nu lägger rabarber på allt överskott som kan pressas fram ur verksamhet och anställ- da. Det är en skandal som ensamt borde räcka till att besegra högeralliansen – under förutsättning att det fanns en stark opposition med seriösa planer på att sätta stopp för denna svindel med skattemedel.

De 15 extra tjänster och på sikt kanske 30 som avslöjandet har lett till i Piteå skulle på riksnivå motsvara 3 300-6 600 tjänster på landets demensboenden. Enligt Kommunals vi­ce sektionsordförande i Piteå, Agneta Nilsson, är detta ”fantastiskt, men eg­entligen en droppe i havet om man tittar på vårdtyngden med alla de multisjuka äldre”.
Alltmedan högeralliansen utlovar fortsatta skattesänkningar och de rödgröna inte vågar återställa mer än en tiondel av de sänkningar som redan har genomförts är Sveriges välfärd enligt den s k Borgkommissionen på väg mot en statsfinansiell vägg utan kraftiga skattehöjningar när de s k 40-talisternas stora kullar blir över 75 år och vårdkrävande gamla.
Även om den kommunala vården bara tillåts växa med 1 procent om år­et skulle detta enligt denna rapport, som utarbetats gemensamt av den nyliberala tankesmedjan Timbro och den högersocialdemokratiska Arena, kräva en ökad kommunalskatt med 13 kronor per hundralapp.
De lösningar man för på tal är brutala: kraftiga avgiftshöjningar parade med ett tvångssparande för alla över 50 års ålder, ytterligare nedskärningar och begränsningar av den offentligt finansierade vårdkärnan o s v.

Attackerna på a-kassan och sjukförsäkringen är ett led i en medveten politik för att undergräva den svenska fackföreningsrörelsens styrka och öppna vägen för en låglönemarknad.
Detta har gått hand i hand med fler visstidsanställningar, ständiga upphandlingar på bekostnad av de anställdas villkor och trygghet, en krattad manege för en expansion av bemanningsföretag och enmansföretag med F-skattsedel och en ny Laval­lag, som försvårar fackens möjligheter att förhindra en lönedumpning med hjälp av utländska entreprenader.
SN-rapporten Chockterapi från juni 2010 räknar med att den ordinarie sysselsättningen i företagen sedan hösten 2008 fallit med 200 000 anställda, dubbelt så mycket som registerats av SCB. Att den officiella stati- stiken bara visat ett ras med 100 000 beror sannolikt på att lika många har ersatts av olika praktikplatser o s v.
Andra kvartalet i år hade 658 000 personer eller 16 procent av alla anställda tidsbegränsade jobb, vilket är fler än Stockholms stads samtliga invånare i arbetsför ålder. I en fotnot i förra höstens budget fanns en hänvisning till en rapport som visade att Sverige tagit snabbare steg mot en flexibel (läs: otrygg) arbetsmarknad än alla andra länder i Europa utom Portugal. Tillsammans med attacker­na på socialförsäkringarna innebär detta en otrygg flexibilitet på arbetsgivarnas villkor – och minst av allt nå­gon ”flexicurity”.
Än så länge har inget av detta inneburit någon höjning av sysselsättningsgraden.
Ett av den rödgröna oppositionens största försumligheter i årets valrörelse måste vara dess oförmåga eller ovilja att gå till angrepp mot Sveriges alltmer otrygga arbetsmarknad. Införandet av AVA, den allmänna visstidsanställningen, som inte ens behöver motiveras av arbetsgivarna, var en annan av högeralliansens första åtgär­der som snabbt blev enormt populär bland arbetsgivarna. Den har underlättat för arbetsgivarna att låta de anställda cirkulera mellan olika for-mer av tidsbegränsade jobb hur länge som helst – till den grad att EU-kommissionen nu hotar med att stämma Sverige för brott mot EU:s minimiregler för anställningsskydd, som faktiskt kräver fast anställning efter 2 år.

Som en direkt förolämpning mot Sveriges försvagade fackföreningsrörelse vill högeralliansen i stället under­gräva tryggheten ytterligare med för- längda provanställningar till 18 månader – vilket är den otryggaste anställningsformen av dem alla.
LO och de övriga svenska facken begick ett oförlåtligt fel när de vägrade att gå med på de starka krav på en politisk strejk som restes under protesterna mot attacken på a-kassan hösten 2006, något som kunde ha knäckt högerregeringens planer i sin linda. Samma ödesdigra fel upprepades både under proteststormen mot stup­stocken i sjukförsäkringen och i dragkampen om bemanningsföretagen i årets avtalsrörelse.
Den öronbedövande likgiltigheten inför de papperslösas superexploatering, som på krogen Berns i Stockholm, är bara toppen på ett isberg av facklig passivitet som under 2000-ta­let har inneburit en förlust av 500 000 medlemmar.

Konsekvensen har blivit en situation där Sveriges löntagare nu står bå­de med en av Europas sämsta försäk- ringar mot arbetslöshet och med en mycket låg anställningstrygghet. Att det främst skulle ha varit äldre och förmögna som lämnat a-kassan är en myt.
Enligt docent Anders Kjellberg står tvärtom låginkomsttagarna för 60 procent av a-kassornas totala medlemsförlust under 2007 och 2008 om man även tittar på vilka som inte läng-re kan eller anser sig ha råd att gå med. 40 procent av alla som idag står utanför a-kassan är unga mellan 16 och 34 år.
I Stockholm, där sysselsättningen annars är högre än i resten av landet, har andelen arbetslösa som saknar a-kassa ökat från 21,1 procent till 39,3 procent. I den invandrartäta stadsdelen Rinkeby-Kista har andelen fattiga arbetslösa utan a-kassa ökat allra mest, från 29,1 till 58,0 procent!
Som även Magnus Henrekson, som är vd för Intitutet för Näringslivsforskning (IFN) och f d professor vid Handelshögskolan har visat i artikeln ”Håller regeringens jobbstrate­gi?” har inte ens regeringens egen budgetproposition räknat med att jobbskatteavdraget ska ge någon effekt. Det beräknas ”på sikt öka sysselsättningen med 75 000 jobb, men eftersom antalet personer i yrkesaktiv ålder (16-64 år) samtidigt ökar långt mer än 100 000 personer beräknas det således inte bidra till någon ökning alls i sysselsättningsgraden”.
En del av förklaringen är enligt Henrekson att lönebildningen och arbetsmarknadens funktionssätt fortfarande reser en alltför stor spärr mot sänkta löner. Andra uppenbara problem som det är lättare att instämma i är eftersatta investeringar i infrastruktur i de större städerna och en illa fungerande bostadsmarknad.

Faktum är att Sverige aldrig har haft så hög sysselsättningsgrad, på uppåt 83 procent, som under ”bidragssamhällets” dagar då den offent­liga sektorn var som allra störst och ersättningen i a-kassan 90 procent och i många fall avtalad till 100 procent.
Att återställa dagens sysselsättningsgrad på drygt 72 procent till den nivån skulle kräva nästan en halv miljon fler jobb – vilket är fler än de 407 000 arbetslösa och tio gånger fler än jobbens andel av de 100 000 nya jobb, praktik- eller utbildningsplatser som utlovas i de rödgrönas regerings­plattform.
Många av rubrikerna i de rödgrönas program för fler och fasta heltids­jobb anger de viktigaste bristerna, men är alltför blygsamma för att kun­na ge någon effekt.

Precis som de säger, men inte har vare sig makt eller verktyg för, vill Rättvisepartiet Socialisterna (RS) investera i snabbast möjliga utbyggnad av infrastruktur, klimatomställning, välfärd och gröna jobb. Precis som Vänsterpartiet ställde krav på i förra valet, men nu har släppt i hopp om ministrar i regeringen, vill RS också tillföra Sveriges skolor, vård och omsorg uppåt 200 000 nya anställda.
Med en kraftfull satsning på höghastighetståg, tunnelbanor, spårvägar och förnyelsebara drivmedel under demokratisk kontroll av de anställda och ett aktivt engagemang av miljörö-relsen kan det fossildrivna inrikesflyget och privatbilismen kraftigt be- gränsas, samtidigt som det kan skapas tiotusentals gröna jobb.
Detsamma gäller i lika hög grad det i dag stillastående bostadsbyggandet och den nödvändiga klimatomställningen av såväl miljonprogram- met och övriga bostäder som av den energislukande industrin.

Som RS visat innebär dock dagens skyhöga kostnader för lån och byggande att detta inte kan genomföras på ett sätt som vanliga arbetare och låginkomsttagare har råd med utan kraftigt sänkta kostnader. Då blir uppgiften att visa hur detta kräver en socialistisk samhällsplanering samt att bankerna och de stora bygg- och en­ergibolagen övertas i allmän ägo, liksom andra storföretag.

Arne Johansson