Storkonflikten 1980 – tio dagar som skakade Sverige

Publicerad av Per Olsson

Tema: Svenska arbetarrörelsens historia, Facklig kamp

För drygt 30 år sedan, i maj 1980, stannade Sverige under tio dagar. Hundratusentals arbetare och tjänstemän var ute i strejk eller lockoutade. Det handlade nästan om hälften av alla LO:s och TCO:s 2,3 miljoner medlemmar vid den här tiden. Tv-rutan slocknade, två av tre av Sveriges Radios kanaler tystnade. Då fanns bara två tv-kanaler och tre radiokanaler, alla statliga. Tunnelbanan stod stilla och kungen fick be facket om lov för att flyga utomlands.
Kampen under dessa dagar har gått till historien som storkonflikten 1980.

Storkonflikten 1980 var den största öppna klasskonflikten sedan den stora Metallstrejken 1945.
Den blev en mäktig uppvisning av arbetarklassens styrka, vilket tog såväl regeringen och kapitalisterna som fackledningen och de socialdemokratiska topparna med överraskning.
Storkonflikten slutade med en moralisk seger för arbetarna. Arbetsgivarna, som envist stått fast vid ett nollbud, tvingades till sist att gå med på en uppgörelse som gav 6,8 procent i lönelyft.
Men storkonflikten blev också slutet för den gamla ordningen på arbetsmarknaden, präglad av arbetsfred och centrala förhandlingar inom ra­men för en ständigt expanderande kapitalism.

Väldigt lite har skrivits om storkonflikten 1980 och förutom RS/Offensiv är det få som har uppmärksam- mat den banbrytande strid som ägde rum för 30 år sedan.
Skälen till denna tystnad är två, som båda bottnar i storkonfliktens utfall:
1/ Arbetsgivarna och det borgerli­ga etablissemanget vill inte bli påmin-da om nederlaget och därmed tvingas erkänna att kamp lönar sig.
2/ Facktopparna vill heller inte erkänna att man genom att ta kamp besegrade både arbetsgivare och rege- ring, eftersom det omedelbart reser frågan om varför man inte använde denna seger för att hejda det borgerli-ga systemskifte av nedskärningar, avregleringar och marknadsanpassning som därefter följde.
Efter storkonflikten menade även borgerliga kommentatorer att såväl arbetsgivarna som regeringen hade lidit ett kännbart nederlag. ”Vad har löntagarorganisationerna (fackföre­ningarna) uppnått, utom att demonstrera sin makt att tvinga SAF och regeringen på knä?”, skrev Dagens Nyheter i en tidstypisk ledare under rubriken ”SAF lämnades i sticket”.  (SAF, Svenska arbetsgivarföreningen, har idag ersatts av Svenskt Näringsliv). Enligt samma tidning var SAF-ordföranden Curt Nicolins support- rar så få efter storkonflikten att de kunde rymmas i en telefonkiosk.
Fackföreningarna hade visat sin styrka i kamp, men ledningen visste inte hur man skulle använda den se­ger man vunnit. Så paradoxalt nog kom 1980 efter maj månad att bli en politisk vändpunkt högerut. Den förödmjukade regeringen tilläts punktera avtalsresultaten med sitt åtstramningspaket, bland annat höjdes momsen på sensommaren 1980 och So- cialdemokraterna gick starkt högerut efter 1980.
År 1981 gjorde Socialdemokrater­na upp med regeringen om att sänka skatterna för de högavlönade och avtalsrörelsen samma år resulterade i ett uruselt tvåårsavtal.

Men inget kan dölja att storkonflikten 1980 visade att kamp lönar sig och att facklig samordning bara är möjlig bakom en offensiv lönepolitik.
Storkonflikten 1980 ägde rum i en helt annan tid än idag, vilket satte sin prägel på händelseutvecklingen. De globala makt- och styrkerelationerna präglades ännu av rivaliteten mellan ett stalinistiskt block under Sovjets ledning och ett imperialistiskt med USA i spetsen.
Det fanns fortfarande en livaktig arbetarrörelse. Nästan samtliga arbetare och tjänstemän var fackligt organiserade och Socialdemokraternas förborgerligande hade ännu inte fullbordats.
Det fanns också en annan medvetenhet, socialismen sågs av många som ett självklart alternativ till kapitalismen. Till med LO-toppen talade fortfarande i termer av att ta makten över produktionen och företagen. Det fanns också en starkare väns-
ter­opposition inom fackföreningarna och facktopparna var under större press än vad som var fallet i exempelvis årets jätteavtalsrörelse.
Dessutom hade kapitalismens guldålder i Sverige, under 1945-75, precis tagit slut. En ny period kännetecknad av ekonomisk stagnation och växande klassklyftor hade just inletts.
Kapitalismens guldålder hade gett facken och de socialdemokratiska regeringarna en möjlighet att genomfö­ra långtgående sociala förändringar utan att utmana kapitalismen och ut­an större mobiliseringar, vilket inte längre var möjligt från och med 1970-talets mitt.
Med några års fördröjning fick äv­en Sverige känna av den globala kapitalistiska kris som bröt ut 1974-75. Åren 1976-77 var särskilt besvärliga, en stor del av den gamla svenska basindustrin slogs ut, som till exempel varvs-, textil- och klädindustrin.

Det borgerliga etablissemanget  skyllde krisen på de påstått höga lönerna och företagen skar i sina kostnader genom massavskedanden. När sedan konjunkturen började vända uppåt steg vinsterna igen, men inte lönerna och investeringarna.
År 1976 hade de borgerliga partierna, som då var tre – Centern, Folkpartiet och Moderaterna, vunnit valet och bildat regering för första gången på drygt 40 år. Det i sig var också en signal om att en ny tid inträtt. Från år 1932 till 1976 hade Socialdemokrater­na styrt Sverige, ett regeringsinnehav som i fråga om långvarighet saknar motstycke.
Den borgerliga regeringen från år 1976 lyckades, med minsta möjliga marginal, bli återvald 1979.

Arbetsgivarnas uppblåsta brösttoner 1980 representerade maktelit­ens revolt mot den offentliga sek- torns framväxt och mot  den nya arbetsrätt som hade utformats som ett svar på de många så kallade vilda strejker som genomförts i början av 1970-talet.
Det var fråga om en kapitalistisk reaktion mot de många eftergifter man ansåg sig ha tvingats göra när det gällde sociala förbättringar och arbetsrätten (LAS, förtroendemannalagen, MBL och den nya arbetsmiljö- lagen).
Främst hoppades SAF kunna sätta stopp för alla fortsatta diskussioner om hur arbetarna skulle ta makten över företagen, få facken att överge kraven på förstatliganden och få LO att ge upp sitt förslag om så kallade löntagarfonder, ett vinstandelssystem som till en början skulle innebära att facken fick stegvist växan­de aktieposter i företagen som, åtmin­stone på papperet, skulle leda till att man blev den största aktieägaren om 20-30 år. LO:s usprungliga löntagarfondsförslag var en reformistisk uto­pi. Kapitalismen kan inte avskaffas stegvist via fonder, utan det krävs medveten klasskamp – en revolutionär förändring.
Löntagarfonderna var LO-toppens försök att hitta ett svar till kravet på socialisering (förstatliganden), en planerad ekonomi och kamp för att verkligen avskaffa kapitalismen.
Genom att sätta klackarna i marken 1980 hoppades kapitalisterna på att kunna inleda en ständig omfördelning av produktionsresultatet – från löner och offentlig sektor till vinster och privata förmögenheter.
En politik som senare skulle kallas nyliberal blev ett av verktygen, men för att bana väg för total politisk kursändrig måste facken besegras.
Arbetsgivarna dolde aldrig detta. SAF-chefen Curt Nicolin, från Wallenbergsfären, sa exempelvis att masslockouten av 750 000 arbetare 1980 var ”en investering för framtiden”, trots att den beräknades kosta verkstadsföretagen och ekonomin cirka 10 miljarder kronor i dagens penning­värde.

De dåliga avtalen åren innan 1980, med reallöneförsämringar samtidigt som vinster och aktieutdelningar ökade, gjorde att det bland arbetarna fanns en utbredd vilja att försöka ta igen lite av det man hade förlorat.
Även regeringspolitiken fungerade som tändvätska. Regeringen hade sänkt skatter och avgifter för företagen och dessutom devalverat, minskat kronans värde med 16 procent 1977, vilket resulterat i än högre prisstegringar, särskilt från 1979, utan att arbetarna och tjänstemännen hade kompenserats för de fördyrade levnadskostnaderna.
Inte minst arbetsgivarnas extremt provokativa agerande, där nollbudet ackompanjerades med påkostade politiska annonskampanjer, retade upp arbetarna. Tidningarna var fyllda med annonser där SAF skrek ut sitt budskap om att högre löner och ökade offentliga utgifter ruinerade Sverige.
I praktiken vägrade SAF att inleda några förhandlingar. Det var noll och inget annat som gällde från första stund.
Det finns skäl att tro att arbetsgivarna hoppades på att regeringen skulle stifta en tvångslag, det vill säga besluta att de gamla uppsagda avtalen skulle fortsätta att gälla under 1980.
Regeringen hade lekt med den tanken och ett tag trodde den dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin (Centern) att han hade fått LO-toppens medgivande för en tvångslag.
Regeringen vågade dock inte och det fanns heller ingen chans i världen att LO-ledningen på våren 1980 skul­le ha kunnat gå med på en tvångslag. Stämningarna och pressen underifrån gjorde detta omöjligt.
SAF:s attacker på den offentliga sektorn och krav på att den privata si­dan skulle vara löneledande, vilket äv­en regeringen stödde, bidrog till att för första gången förena LO:s två sto­ra offentligfack Kommunal och Statsanställdas förbund, som idag heter SEKO, med tjänstemännen på den kommunala och statliga sidan.
På den privata sidan hände det motsatta; LO:s samordning med privattjänstemännen bröt samman när PTK-ledningen (TCO:s privattjänstemannafack) gick ut och stödde ett samhällskontrakt – alltså en uppgörelse mellan staten, arbetsgivarna och facken, där facken gick med på noll i löneökning i utbyte mot några socker-piller från regeringen.
Tidigt på våren 1980 stod det klart att det skulle bli strid. Det fanns flera anledningar till detta. En var SAF:s provokativa och ultimativa hållning, som stöddes av regeringen och medlarna.
En annan, och kanske den viktigaste, var stämningarna på arbetsplat­serna och viljan att slå tillbaka mot så- väl SAF som regeringen.
”Om LO svarat ja på SAF:s nollbud skulle ett sådant svar sannolikt ha inneburit – mot bakgrund av de strejkaktioner som genomfördes hösten 1979 – en våldsam oro på arbetsmarknaden och i längden kosta mer”, skrev redaktören för boken Storkonflikten 1980, en av de få böcker som skildrar denna strid.
Med det menade han att om LO hade sagt ja skulle det ha lett till en strejkrörelse underifrån och ha gett ytterligare en skjuts till radikalisering­en. Om LO skulle ha lagt sig platt på marken skulle facktopparnas redan svaga auktoritet ha försvagats än mer. Nu bidrog kampen istället till att LO- och TCO-ledningen tillfälligt stärkte sin auktoritet, vilket man använde för att hålla tillbaka och avleda den kamprörelse som sedan uppstod på hösten 1980 mot regeringens krispaket och för nyval.

Nedräkningen mot storkonflikt inleddes på allvar i mars 1980, när LO lade det första stridsvarslet i form av övertidsblockad. Strax därefter lade regeringen fram ett åtgärdspaket som bland annat utlovade pris- och hyresstopp samt vissa skattesänkningar un­der förutsättning att facken skrev un- der på ett nollavtal.
Regeringens inhopp fick ilskan att växa än mer. Pris- och hyresstoppet var ett skämt, merparten av hyrorna 1980 hade redan höjts och priserna hade redan höjts med 8 procent se­dan avtalen hade sagts upp fem månader tidigare.
Den 2 april besvarade SAF LO:s övertidsblockad med varsel om masslockout av 750 000 privatanställda. Det var när lockoutvarslet presentera-des som SAF-chefen Nicolin sa att ”det handlade om en investering för framtiden”.

Lockout, att utestänga arbetarna från arbetsplatsen, är något som arbetsgivarna tar till för att tömma fackens strejkkassor – och för att svälta ut arbetarna. Det var en taktik de flitigt använ­de sig av under 1900-talets två första decennier.
Till en början skulle SAF:s masslockout inledas natten mot den 14 ap­ril, men efter medlarbud och diverse turer inleddes masslockouten den 2 maj, vilket gjorde att 1 maj blev en verklig kampdag med 800 000 demonstrerande – en tiondel av befolkningen – enbart i LO- och S-tågen. Det var 6-7 gånger fler än som nume­ra går i LO- och S-tågen.
LO:s svar på SAF:s masslockout var att ta ut 100 000 arbetare i punktstrejker från och med den 2 maj.
Men dessförinnan hade 14 000 offentligt anställda gått ut i strejk från den 25 april och nästan lika många hade lockoutats av de offentliga arbetsgivarna.
Så fort de offentligt anställda gick i strejk fylldes borgarpressen med artiklar om att strejkerna var samhällsfarliga och att människor riskerade dö till följd av att sjukvårdsanställda och landstingens tvätteripersonal deltog i strejken.
Så fort arbetarna använde sig av strejkrätten reste borgarna och arbetsgivarna krav på att samma rätt skulle avskaffas eller begränsas.
”Hade vi vetat att de fackliga orga-nisationerna skulle använda strejkvap­net som de gjort denna gång hade vi aldrig accepterat den förhandlingsrättsreform som gav dem full strejkrätt”, sa exempelvis chefen för Sta- tens Arbetsgivarverk efter konflikten. Förhandlingsrättsreformen är den lag som år 1965 gav offentligt anställda tjänstemän rätt att strejka.
Den styrka som facket och ar-
betarna visade under storkonflikten 1980 bidrog till att kapitalisterna och hela samhällets maktelit anammade de första stegen mot ett borgerligt systemskifte – marknadsanpassning över hela linjen – som helt nödvändiga.
Samtidigt inledde man en kam-panj, som har pågått konstant sedan 1980, för att begränsa strejkrätten. Så sent som i förra veckan menade exempelvis Svenskt Näringslivs nye ordförande Kenneth Bengtsson att den redan starkt begränsade strejkrät­ten skulle behöva ”moderniseras”, ett annat ord för avskaffas.

Efter segern mot SAF var det många arbetare som ansåg att det nu gällde att gå vidare och fälla regering­en, men facktopparna tyckte att det räckte med att visa styrkan en gång. Varken fackledningarna eller Socialdemokraterna ville ha nyval, utan var just precis på väg att påbörja en politisk högersväng. Det fanns därför ingen politisk beredskap för att möta kapitalisternas och statens, läs regeringens, försök att snabbt ta tillbaka vad man tvingats ge i form av lönelyft i maj. Med hjälp av inflation, räntehöjningar och sparpaket och sedan ytterligare en devalvering i början av 1981, tilläts regeringen punktera storkonfliktens ekonomiska resultat, vilket åtminstone tillfälligtvis gjorde det svå- rare att mobilisera mot den högerpolitik som Socialdemokraterna kom att bedriva i regeringsställning efter 1982. När Socialdemokraterna kom till makten 1982 inledde man med en devalvering och skruvade upp omfördelningen från löner och offentlig sektor till vinster.
”Aldrig i sin historia hade socialdemokratin så direkt bidragit till en sådan förstärkning av privatkapitalismen och en sådan omfördelning av förmögenheter till förmån för ett begränsat men allt rikare skikt i samhället”, påtalade författarna till boken Klass i rörelse. Arbetarrörelsen i svensk samhällsutveckling, en läsvärd bok om den svenska arbetarklassens historia sedan 1880-talet. Men även i denna bok nämns storkonflikten 1980 bara i en bildtext. Den kanske viktigaste lärdomen av storkonflikten 1980 är att även kampen för högre lön är politisk och ytterst gäller frågan om vilken klass som ska styra samhället. Storkonflikten 1980 visade att arbetarklassen kan vinna framgångar genom kamp, men att inga segrar är varaktiga så länge kapitalismen består.

Mycket har hänt sedan 1980 och priset för fackledningens oförmåga att bygga vidare på segern för 30 år sedan är en förklaring till fackets kris idag. Det i sin tur bara understryker vikten av att kämpa för arbetarrörelsens socialistiska pånyttfödelse – självständiga, demokratiska och kämpande fack och ett nytt socialistiskt arbetarparti.
Per Olsson