Antikapitalism mot Bush & EU

Publicerad av Per-Åke Westerlund

Plats: Göteborg Tema: Antikapitalistiska protester, Historia

Demonstrationerna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 innebar att den då nya globala antikapitalistiska rörelsen kom till Sverige. Upp till 25 000 demonstranter kom för att protestera mot nyliberalism, rasism och mot USA:s president George Bush.

Polis och stat satsade, tvärtemot löften om dialog, på konfrontation. Polisens kulor träffa- de tre personer och över tusen greps. Provokationerna besvarades av en minoritet demonstranter med kastade gatstenar och vandalisering.
Fortfarande tio år senare på- går en kamp om historien – vad hände egentligen? Från politiker, polis och i media spreds bilden av ”Göteborgskravallerna” – ett begrepp som också är uppslagsord på t ex Wikipedia. Offensiv svarade direkt efter topp- mötet med ett 20-sidigt nummer, ”Sanningen om Göteborg”, (se länk på www.socialisterna.org).

Den antikapitalistiska rörelsen fick fart efter att världshandelsorganisationen WTO:s toppmöte i Seattle under en dag blocke­rats av demonstranter den 30 november 1999. De multinationella storföretagens makt utmanades på hemmaplan i USA av gräsrotsaktivister och fackligt aktiva.
År 2001 skulle Göran Perssons socialdemokratiska regering stå som ordförande för EU. En rad EU-möten genomfördes runt om i landet, inte sällan bemötta av demonstrationer. En demonstration i Malmö attackerades hårt av polisen. Till Göteborg hade 2 500 poliser från hela landet beordrats.
Nya organisationer uppstod som del av den antikapitalistiska rörelsen. Attac, som startats i Frankrike, höll relativt stora mö­ten och fick stort utrymme i me­dia. En annan mindre grupp var Globalisering Underifrån, medan ”de vita overallerna” i Ya Basta tränade för att försöka ta sig in på EU-toppmötet i Göteborg. Anarkisterna i Afa var också betydligt mer kända och aktiva än de är idag.
Inför Göteborg bildades ­nätverket Göteborgsaktionen, GBG2001, som samlade 80 organisationer varav 20 aktiva. De mest drivande var Miljöförbundet Jordens Vänner och syndikalisterna (SAC). Rättvisepartiet Socialisterna deltog från början i nätverket, med Elin Gauffin som representant i dess samordningsgrupp. RS aktiviteter in­för toppmötet inriktade sig på förorterna och arbetsplatserna, med flygblad och torgmöten mot rasism och nedskärningspolitiken och för en socialistisk politik.
En stor brist jämfört med andra länder var fackföreningarnas frånvaro. LO-toppen gillade både regeringen och EU och såg ingen anledning att demonstrera. Den fackliga vänstern ha­de till stora delar kollapsat efter 1990-talets ekonomiska kris och massiva nedskärningar. Det hin­drade att mångfalt fler mobiliserades till Göteborg, vilket skulle ha ökat tyngden i demonstrationerna. Det skulle ha hållit tillbaka både polisen och anarkisterna.
Göteborgsaktionen hade tre huvudparoller: ”Nej till den nyliberala politiken i EMU”, ”Gör in­te offentlig sektor och miljö till handelsvaror” och ”Nej till rasism och fästning Europa”. Nätverket planerade en lång rad seminarier och aktiviteter, med kulmen i en stor demonstration lördagen den 15 juni.
Andra mobiliseringar planerades samtidigt. På fredag kväll skulle Nej till EU, under starkt inflytande från KPMLr, demonstre­ra för ”Sverige ut ur EU”. De var emot tydliga antikapitalistiska paroller och ville fokusera på ”svenskt motstånd” mot EU. Men när det gällde visiten från USA:s president George Bush, gick det att sy ihop Göteborgsaktionens organisationer med r:arna bakom banderollen ”Bush Not Welcome” till torsdag kväll.

Stämningen dagarna innan var på topp bland demonstranter från hela Sverige, men också en del utifrån, främst från Norge och Danmark. Tusentals hade anlänt och de såg fram mot mäktiga manifestationer. Politikerna och polisen sa att de ville ha dialog med demonstranterna, så sent som på ett stort möte på onsdagskvällen.
Men dagen efter, på torsdag förmiddag, slog polisen till. Hvitfeldtska gymnasiet, som var ­Göteborgsaktionens högkvarter och boplats för över 500 demonstranter, stormades och omringades med containrar. Belägringen satte tonen för de kommande dagarna.
Demonstranter skrämdes­­ och provocerades; polis och media diskuterade fantasifulla ”hotbilder”; stora delar av vänstern blundade för vad som hänt. På demonstrationen Bush Not Welcome på torsdag kväll vägrade andra arrangörsorganisationer att kritisera polisens agerande. Vi RS:are uppmanade då demonstranter att efteråt gå med oss till Hvitfeldtska, som fortfarande var omringat, och 2 000 demonstranter slöt upp.

RS hade argumenterat för att Göteborgsaktionen skulle arrangera en demonstration på fredag morgon, när EU-toppmötet startade. Men GBG2001 ville bara ha en begränsad stående manifestation. RS tog då initiativ till Antikapitalistmarschen, en demonstration från GBG2001:s protest på Götaplatsen till att gå så nära EU-toppmötet som möjligt.  Demonstrationsledningen räknade med en kraftfull och livlig anitkapitalistisk manifestation även om polisen deklarerat att de skulle sätta upp kravallstaket  en bit på vägen mot toppmötet.
Nu skedde polisattack nummer  två, då poliser med hundar och hästar splittrade Antikapitalistmarschen i två delar. Hundratals poliser hade gömt sig i ett parkeringsdäck och på en tvärgata. Deras snabba attack riktades främst mot ”svarta blocket” och aktivister från Afa, som drevs upp mot Avenyn och Götaplatsen. Dessa hade, liksom Ya Basta, ställt in egna aktiviteter efter attacken på Hvitfeldtska och anslutit sig till Antikapitalistmarschen.
Nu besvarades polisen med ett regn av gatstenar. RS-medlemmar ville använda högtalaranläggningen på Götaplatsen för att begära att polisen skulle dra sig tillbaka och att stenkastningen skulle upphöra. Men ­polisen stoppade detta. Istället drevs de svartklädda demonstranterna ner längs Avenyn, där butiker vandaliserades. Allt var över på en dryg halvtimme.
Kravallerna blev chockerande nyheter i media. Utan den sanna bakgrunden fick göteborgare och andra bilder på krossade rutor och flygande gatstenar. Trycket från propagandan gjor­de att exempelvis Vänsterpartiets ordförande Gudrun Schyman fördömde demonstranternas våld medan representanter för KPMLr sa ”bura in ligister­na”. Rättvisepartiet Socialister­na gjorde samma dag ett uttalande som lade ansvaret på polisens våld och provokationer samtidigt som vi fördömde vandaliseringen.

Toppmötet i Göteborg följdes i juli av jättelika demonstrationer mot G8:s toppmöte i Genua i Italien, där en demonstrant sköts till döds.
Några månader senare inträffade terrordåden i USA den 11 september, vilka bidrog till en förändrad stämning. Flera av de demonstrerande organisationer­na mer eller mindre försvann, andra gick åt höger och har aldrig återhämtat sig. Vänsterparti­et gav till exempel stöd till sven- ska trupper till Afghanistan.
Högern har fortsatt att använda Göteborgshändelserna som ett avskräckande exempel. De har låtsats berömma och försvara ”fredliga” demonstranter men samtidigt krävt garantier från dessa om lugna protester. Högern utnyttjade kravallerna och en del skrämdes, men det kunde inte förhindra att anti­krigsrörelsen inför Bushs krig mot Irak blev ännu större än de antikapitalistiska demonstrationerna. Kanske uppåt 100 000 demonstrerade i Stockholm och 20 miljoner världen runt den 15 februari 2003.

Antikrigsrörelsen klingade av när den inte lyckades stoppa kriget, men resultatet i Irak och Afghanistan blev en katastrof för befolkningarna och en politisk kris för USA-imperialismen. Misstron mot de styrande har förstärkts av den ekonomiska krisen. Antikapitalismen har idag större förutsättningar och stöd än för 10 år sedan.
Revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern i år har igen visat masskampens, och särskilt arbetarklassens,  enorma styrka och makthavarnas isolering. Generalstrejkerna i Grekland och andra europeiska länder understryker allvaret i krisen och massornas situation.
Kampexplosioner är oundvikliga och kommer även att nå Sverige. Därför behövs lärdomarna från Göteborg – statens och medias roll, behovet av massförankring och internationalism, anarkismens återvänds­gränd och att det behövs en stark socialistisk rörelse.
Per-Åke Westerlund