Rosenberg, Marx & krisen

Publicerad av

Tema: Marxism

I tisdagens (den 14 juni) Dagens Nyheter skriver Göran Rosenberg att Karl Marx är en tänkare i tiden, men att han själv numera anser att marxismen är död.
Men Rosenberg erkänner utan omsvep att den globala krisen 2008-2009 gav Marx rätt i dennes analys av kapitalismen och dess inre motsättningar. Med hänvisning till Marx skriver Rosenberg helt riktigt att även efter att världsekonomin nu vänt uppåt kvarstår ”instabiliteten i finanssystemet och osäkerheten i den globala ekonomin består och rentav förstärks – och därmed krisen för kapitalismen”.
Tyvärr, reducerar Rosenberg Marx till bara en tänkare som kan förklara världen men vars idéer inte kan förändra den.
Marxismen kan inte längre tjäna som en manual till ett nytt samhällssystem ”må det sedan kallas socialistiskt eller kommunistiskt”, påstår Rosenberg och bedyrar att han inte tror på marxismen som en vägledning till handling. Kanske hoppas han dämed ha ryggen fri gentemot förväntade påhopp från borgerliga skribenter och proffstyckare.  
Hur som helst, det är inte bara marxismen som manual Rosenberg avfärdar utan han avskriver även kampens möjligheter och arbetarklassens vilja att ständigt kämpa för att förändra samhället.
Slutsatsen av Marx analys, att kapitalismen måste störtas av ”ett välorganiserat proletariat och en rejäl revolution” (Rosenbergs ord), tar han avstånd ifrån. Rosenbergs egen framtidsvision är lika mörk som vinternatten.
Är det inte ironiskt att i samma veva som Rosenberg på nytt avskriver revolutionen skakas världen av de mäktigaste revolutionära rörelserna sedan 1968-75.
De kamprörelser som idag sveper över Nordafrika och Mellanöstern samt arbetarnas och ungdomens kamp i Europa markerar onekligen en ny vändpunkt i den moderna historien.
Efter stalinismens kollaps 1989-91 och socialdemokratins förborgerligan­de jämte och mot bakgrund av den globala kapitalismens expansion de senaste två decennierna är det knappast förvånande att dagens revolutionära rörelser startar från en lägre politisk nivå än tidigare.
Det är inte första gången i historien så sker.

Marx och Friedrich Engels var inte bara ”tänkare” utan deltog under hela sin livstid aktivt i kampen och organiseringen av arbetarklassen.
Det är genom kampen och i ljuset av stora händelser som medvetenheten förändras och insikten ökar om att samhället måste i grunden förändras. Och historien känner inga and­ra medel till sådana förändringar än massornas revolution. Första steget är att arbetarna organiserar sig som en självständig kraft i fackföreningar och ett socialistiskt parti.
Ett arbetarpartis politiska verksamhet syftar till att ”förbereda revolutionen och förser arbetarna med revolutionär utbildning”, som Engels skrev.

”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara ut­an tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en peri­od av social revolution”, skrev Marx i Till kritiken av den politiska ekonomins förord.
Dessa ord, som skrevs för drygt 150 år sedan, kan stå som en lysan­de beskrivning av läget idag. Det privata ägandet och nationalstaten har blivit absoluta hinder för samhällets utveckling och kapitalismen har kört fast i en återvändsgränd. Vi lever i en tid av revolution och uppror samt marxismens återkomst som manual till ett nytt samhällssystem.