Spanien 1936-39: Arbetarrevolution hade stoppat Franco

Publicerad av Hannah Sell

Tema: Spanska inbördeskriget

Den 1 april 1939 proklamerade Franco sin seger. Inbördeskriget i Spanien utgjorde de inledande takterna till det blodigaste kriget i mänsklighetens historia – and­ra världskriget.
Francos ”vita terror” under inbördeskriget kostade 200 000 människors liv, enligt historikern Antony Beevor.
Slutresultatet av detta blodiga krig innebar ett fruktansvärt nederlag för arbetarklassen och en diktatur som varade ända fram till Francos död 1975. Ändå finns det en annan sida av det: den spanska arbetarklassens hjältemod och självuppoffring under sin kamp mot fascism och för social och ekonomisk frihet. Leo Trotskij, den ryska revolutionären, sa ”Man kan varken förvänta sig eller kräva en rörelse med större omfång, större uthållighet eller större hjältemod från arbetarnas sida än vad vi kunde se i Spanien.”
Även de kapitalistiska historiker som har studerat Spanien på allvar har känt sig tvingade att spe­gla modet och beslutsamheten hos den spanska arbetar­klassen. Till exempel Antony Beevor som i sin bok Spanska inbördeskriget beskriver hur Barcelonas arbetare svarade på det fascistiska upproret med ”ett desperat osjälviskt mod”. Han skriver livligt om hur Barcelonas obeväpnade arbetar­klass förberedde sig för att stoppa Francos styrkor: ”Isolerade vapenförråd togs över och vapen togs från fyra skepp i hamnen. Man stormade till och med den rostande gamla fängelsebåten Uruguay för att ta hand om vakternas vapen. Bilar och lastbilar rekvirerades och verkstadsarbetare fixade till grovt tillyxat pansar medan sandsäckar staplades bakom lastbilarnas hytter.”
Arbetarna slog tillbaka de förs-ta attackerna. Den spanska arbe­tarklassen och fattigbönderna fick ett enormt stöd från världens arbetare. De kapitalistiska regimerna vägrade däremot att hjälpa den spanska republiken och hävdade att man var ”neutrala”. Orsaken till detta var deras dödliga rädsla för revolutionen. Över hela världen följde arbetare konflikten med återhållen andedräkt. Omkring 40 000 människor från 53 olika länder for till Spanien för att delta i kriget mot Franco. Men trots denna fantastiska internatio­nella klassolidaritet besegrades arbetarna i Spanien.

Det var främst det spanska kommunistpartiet som förhindrade revolutionen i Spanien. Kommunistpartiet agerade på order av den stalinistiska diktaturen i det dåvarande Sovjet.
Den stalinistiska politiken motiverades inte av arbetarklassens intressen utan snarare av rädslan för att förarga Sovjets diplomatis­ka relationer med de största kapitalistiska makterna och fasa för att arbetarklassens revolutionära uppsving i Spanien skulle smitta av sig och leda till ett arbetar­uppror mot Stalins monstruösa diktatur. Till och med de stalinistiska hemliga poliserna som ­hade skickats till Spanien för att krossa revolutionen i blod avrättades när de väl återvänt till Ryssland av rädsla för att de smittats av ett verkligt revolutionärt uppsving från massorna.
Spanien, en gång det mäktigaste landet i Europa, hade genomlidit det Karl Marx kallade ett ”långsamt, obemärkt förfall”. Den svaga spanska kapitalismen var sammanflätad med både den gamla feodala regimen och världens imperialistiska makter. Kapitalismen hade utvecklats för sent och kunde inte konkurrera på världsmarknaden. I början av 1930 var Spaniens andel av världshandeln blygsamma 1,1 procent.
Av de elva miljoner som utgjorde Spaniens ekonomiskt aktiva befolkning räknades åtta miljoner som fattiga. Monarkin och kyrkan, som var nära sammanflä­tade, hatades av majoriteten av arbetarklassen och de fattiga. I april 1931 inleddes revolutionen när kungen, under ett ­fenomenalt masstryck som inkluderade en serie av generalstrejker, abdikerade och republik utropades under ledning av den kapitalistiska politikern Manuel Azaña. Folkets hopp om ett bättre liv för majoriteten gäckades emellertid rätt snart då republiken handlade i samma härskande klass intresse. Inte för inte beskrevs Azañas regering som fylld av ”smuts, blod och tårar”.

Med kapitalism som grundval var det omöjligt att genomföra en fördelning av jorden och modernisera landet. Runt 70 procent av befolkningen arbetade till exempel inom jordbruket. Fördelningen av jord var den sämsta i Europa, där fattigbönderna ägde endast en tredjedel av den mest ofruktbara jorden. Den enda lösningen på detta skulle ha varit att förstatliga de två tredjedelar av jorden som ägdes av stora markägare. Spaniens finans- och industrikapitalism hade dock helt smält samman med de stora markägarna. Ingen kapitalistisk regering var därför beredd att utmana dess makt. En av de störs-ta markägarna, om inte den största, var den katolska kyrkan. Medan befolkningen började ta saken i egna händer, vilket även inkluderade ett utbrett nedbrännande av kyrkor, ägnade sig regeringen åt att på sin höjd försöka nagga kyrkans makt i kanterna. Vid samma tidpunkt möttes bonderevolter och arbetarnas strejker, speciellt den från den anarkistiska fackliga organisatio­nen CNT, med ett allt brutalare förtryck.
Det var därför inte att undra på att regeringspartierna förlorade påföljande val 1933. Resultatet blev att högern kom till makten. Den nya regeringen hade emeller-tid en väldigt begränsad social bas. 1934 ersattes den av en reaktionär diktatur. Detta möttes av ett enormt uppsving av motstånd från arbetarklassen och fattigbönder. Detta kulminerade i att de styrande gav Franco order att krossa arbetarnas uppror i Asturien – 5 000 dödades, de flesta efter att de kapitulerat.
Detta utgjorde bakgrunden till valet i februari 1936 som förde folkfronten, en koalition mellan olika vänsterpartier och kapitalistiska partier, till makten. Azaña blev återigen premiärminister. PSOE, som var det stora socialdemokratiska partiet, fick flest mandat av folkfrontens partier. Alla ministrar i regeringen kom emellertid från de kapitalistiska partierna. Efter att ha bränt sig på grund av sina tidigare erfarenheter från Azañas regering 1932-33 förhindrade PSOE:s vänster­flygel högerflygeln att gå med i regeringen. Regeringens program var ytterst begränsat, även jämfört med 1931-33.
Både arbetarklassen och de fattiga och kapitalets representanter hade lärt sig läxan från de fem senaste åren. Arbetarna och fattigbönderna väntade inte på att den nya regeringen skulle handla. Runt 30 000 politiska fångar befriades. Mellan ­februari och juli genomfördes 113 generalstrejker och 228 andra större strejker. Bönderna började ocku-pera jorden.
Samtidigt drog kapitalisterna slutsatsen att de inte kunde försvara sitt system med demokratiska medel – och började förbereda marken för Francos kupp.
När kuppen kom svarade arbetarklassen, vilket redan har beskrivits, med ett enormt hjältemod. De hämmades på ett fasansfullt sätt av en regering som, enligt en snickare från Sevilla som Beevor citerar, ”inte är beredda på att ge oss [arbetar­na] vapen på grund av att de var räddare för arbetarklassen än de var för armén.”

Felix Morrow förklarade i sin bok, Revolution och kontrarevolution i Spanien 1931-37, hur Kataloniens antifascistiska milis, uppbyggd av arbetarorganisatio­ner, erövrade regionen Aragonien på fem dagar från 19 juli. ”De erövrade Aragonien som en social befrielsearmé. De bildade antifascistiska bykommittéer, beslagtog jord, skördar, boskap, verktyg o s v från godsägarna och reaktionärerna. Därefter organiserade bykommittén produk­tionen baserat på sin nya grund, vanligtvis i form av kollektiv och skapade en bymilis för att förverkliga socialiseringen och för att bekämpa reaktionen.”
Kapitalisterna flydde över till Spanien. I republiken fanns bara ”skuggan” av en kapitalistisk klass, Beevor beskriver hur anarkisterna i Barcelona flyttade in sitt högkvarter i arbetsgivarnas före detta lokaler och arbetarna tog kontrollen över en rad samhällsfunktioner i en rad städer.
Myten som hölls vid liv, i huvudsak av ledningarna för alla de största arbetarpartierna och då framförallt av kommunistpartiet, var emellertid att för att behålla ”enigheten” med kapitalistiska krafter i kampen mot fascismen var det nödvändigt att skjuta upp kampen för socialism till ett senare datum. Beevor konstaterar korrekt att ”de främsta förespråkarna för privat ägande var inte de liberala republikanerna, vilket man förväntat sig, utan kommunistpartiet.”
Samtidigt organiserades aldrig arbetarklassens makt via demokratiska arbetarkommittéer, sammankopplade lokalt, regionalt och nationellt på det sätt som skedde 20 år tidigare i den ryska revolutionens sovjeter.

Kommunistpartiet var inte de enda som bar ansvaret. I till exempel Barcelona förklarade García Oliver, anarkisternas ledare (anarkisterna var den starkaste kraften i Barcelona), hur anarkisterna lätt hade kunnat ta makten i juli 1936 ”då alla krafter var på vår sida” men inte gjorde det. Detta hindrade inte de anarkistiska ledarna, inklusive Oliver, att senare gå med i folkfrontsregeringen tillsammans med kapitalistiska partier. På detta sätt lät ledarna för arbetarpartierna kapita­listklassen, som till en början inte var mer än en skugga, gradvis återta stadga innan de fysiskt kuvade revolutionen i maj 1937.
Långtifrån att stärka kampen mot fascismen resulterade arbetarledarnas politik i ett nederlag. Desperata i att återinföra storkapitalets styre och för att försöka undvika att förarga de imperia­listiska makterna i världen vägra­de ledarna för arbetarorganisationerna anta den politik som var nödvändig för att vinna över de vanliga soldaterna som stred på Francos sida.
Francos fascistiska kupp inleddes från Marocko och många nordafrikanska soldater stred på Francos sida.
Trots detta gav inte den repu­blikanska regeringen något löfte om nationell frihet för Marocko. Detta skulle snabbt och dramatiskt ha underblåst en revolt i Francos ­armé. Den republikanska regeringen var inte heller villig att kräva expropriering av de stora jordägarna, vilket skulle ha varit ovärderligt för att vinna över de fattigbönder som inte stödde republiken.
Spaniens arbetarklass hade instinktivt förstått den rätta taktiken för hur de kunde segra. Olyckligtvis fanns det inget parti som ­kunde och var villigt att inleda en kam­panj för ett sådan program som uttryck­te och kodade den taktik som arbetarklassen använde.

POUM (Arbetarpartiet för marxistisk enighet), som många unga idag kanske mest känner genom Ken Loachs utmärkta film Land och Frihet, var ett antistalinistiskt parti, men inte trotskistiskt som stalinisterna påstod. POUM utsattes för ett enormt förtryck från stalinisterna, flera av partiets medlemmar och ledare dödades.
Under revolutionens inverkan växte POUM väldigt snabbt – från 8 000 medlemmar vid inbör­deskrigets början fyrdubblades antalet medlemmar på några få månader – och partiet hade kunnat växa än mer. Tragiskt nog följde POUM, istället för att anta ett självständigt klassprogram, bara i fotspåren efter anarkistiska och socialdemokratiska partier – lite till vänster – men utan något eget alternativ.

I sin artikel Klassen, partiet och ledarskapet angriper Trotskij dem som hävdade att arbetarklassen i Spanien inte tog makten för de var ”omogna”. ”Vad betyder i detta fall proletariatets ’omogen­het’? Självklart endast att massorna, trots att de hade valt en riktig politisk linje, inte lyckades krossa socialisternas, stalinisternas, anarkisternas och POUM-isternas koalition med borgarklassen. Arbetarnas marschriktning skar hela tiden ledarskapets rikt­ning i en viss vinkel. Och vid de mest kritiska ögonblicken blev denna vinkel 180 grader. Ledarskapet hjälpte då direkt eller indirekt till att med väpnat våld kuva arbetarna.”
1900-talet var fullt av försök från arbetarna att störta kapitalis­men och genomföra en socia­listisk omvandling av samhället. I en litania av tragiska misslyckanden är inget mer hjärtskärande än händelserna i Spanien och inga heller så rikt på lärdomar om vad som kunde ha blivit om arbetarklassen hade haft en ledning värdig namnet. Idag har vi just börjat bevittna bankrutten för 2000-talets kapitalism. Nya revolutionära stormar drar på nytt fram. Om vi denna gång ska lyckas med att bygga ett nytt socialistiskt samhälle krävs det att vi studerar lärdomarna av historiens stora klasstrider, inklusive lärdomarna från Spanien.
Hannah Sell

Spanska revolutionen – en kronologi:

1931
En revolution i april blir inledningen till den andra ­republiken, Kung Alfonso går i exil.

1933
Strejkvåg i juli-augusti. En generalstrejk i Sevilla krossas av den republikanska regeringens artilleri.
I november val till Cortes (Spaniens parlament).
Högern och rojalister bildar regering med Lerroux som premiärminister.

1934
Under oktober-november genomför socialister och anarkister en generalstrejk som bese­gras.
Lerroux tar hjälp av Franco för att krossa de asturiska gruvarbetarnas uppror.

1935
På hösten formulerar Kommunistiska internationalen (Ko­mintern) sin folkfrontspolitik.
POUM grundas.

1936
I februari hålls val som folkfron­ten vinner.
Azaña blir premiärminister; anarkister och POUM stödjer folkfronten i valet.
Den 18 juli startas ett fascistiskt uppror i Marocko och sprids till Spanien. Mot regeringens vilja börjar arbetarna beväpna sig.
I september utses Largo Caballero (vänsterledare inom Socialistpartiet) till ny premiärminister på villkor att kommunistpartiet går med i centralre­geringen, CNT och POUM går med i Kataloniens regering.
I oktober gör centralregeringen slut på milisernas oberoende. Belägringen av Madrid inleds.
I november ombildas regeringen för att inkludera anarkis­terna. Den internationella brigaden anländer till Madrid.
I december slängs POUM ut från regeringen. Stalin insisterar i ett brev till Caballero på att den privata äganderätten skyddas.

1937
I maj försöker regeringen ta kontroll över Barcelonas telefonväxel, som är i ­anarkisternas händer. Detta leder till nya arbe­taruppror. Negrin (högerns leda­re inom socialistpartiet) ersätter Caballero som premiärminister.
I juni olagligförklaras POUM av centralregeringen. Partiets ledare, bl a Andrés Nin, grips och dödas.

1938
Under april-juni når Francos styrkor kusten, Spanien delas på mitten.
I november lämnar Internationella brigaden Spanien.

1939
I mars kapitulerar Madrid och Valencia.
Den 1 april proklamerar Franco sin seger i inbördeskriget och Spanien blir en diktatur fram till 1975.