Chile i revolt mot nyliberalism

Med ungdomarna i spetsen reser sig Chile mot nyliberalismen. De senaste månaderna har trots årstiden (hösten och vintern i Chile, som ligger på det södra halvklotet) varit heta i detta politiskt välkända latinamerikanska land.
Kanske var händelserna på gatorna i huvudstaden Santiago den 4 augusti avgörande. Inför den dagen hade de chilenska studenterna kallat till en ny protestdemonstration, men denna förbjöds av president  Sebastián Piñeras högerregering. Studenterna beslöt sig för att hålla sin demonstration ändå, och regimen mobiliserade mer än tusen poliser för att stoppa den.
Tiotusentals studenter och många arbetare mötte upp till demonstrationen. I sex timmar försvarade de sig mot attacke­rande poliser över hela ­Santiago. När poliserna med våld lyckades driva bort demonstranterna från en gata, dök de istället upp på en annan gata, ofta många fler än tidigare. Klockan fyra på eftermid­dagen var de utkommenderade poliserna så utmattade att de – helt unikt i ett sådant sammanhang – utlyste en ”vapenvila”.
När denna ”vapenvila” gick ut klockan 18.30, var poliserna alltför demoraliserade av misslyckandet och av folkmassornas talkörer för att kunna fullfölja sina order om att stoppa demonstrationerna. Vid åttatiden på kvällen lämnade polisen över gatorna till studenterna och de stora delar av befolkningen som stödde dem. Scenen påminde om den i Kairo kvällen innan Tahrirtorget ockuperades under den gångna vinterns revolution.
Hur stor den chilenska regeringens kris är förevisades på olika sätt den 11 augusti, när studenterna fick ut 150 000 människor på gatorna i Santiago i en ny protestdemonstration. Ännu en gång kallade regimen ut polisen för att stoppa demonstrationen, och ännu en gång misslyckades detta.

Vad det hela handlar om är en kamp mot privatiseringar och annan nyliberal högerpolitik. Nyliberaler och övrig höger jublade när Sebastián Piñera förra året vann presidentvalet och sopade golvet med sin ”vänsterutmanare” – kristdemokraten (!) som godkänts att företräda ”socialister”. Allt tycktes vara ”frid och fröjd” för nyliberalerna så sent som i mitten av maj när Fredrik Reinfeldt besökte sin chilenska kollega, högerpresidenten Piñera. ”Chile har en mycket intressant näringslivsstruktur”, sa ”vår” statsminister inför besöket.
Men Piñeras valseger var bara resultatet av den ideologiska konkurs som det byråkratiserade vänsteretablissemanget har gjort i Chile, och hans triumf blev kortvarig. Hans allt hårdare nyliberala politik har radikaliserat Chiles arbetarklass och ungdomar.
Som så ofta är det ungdomar­na som går i täten för kampvågen.
Det hade faktiskt börjat ­mullra redan när Reinfeldt besökte Piñe­ra.
I april började studenter på Universidad Central de Chile protestera mot landets liberala utbildningspolitik. Det som utlöste protesterna var att studenterna fått reda på att ledningen för universitetet genomfört en stadgeändring. Den medför att ett privat fastighetsbolag skulle börja tjäna pengar på att ta ut lokalhyra av universitetet.
Ganska snart vidgades både kraven och protesterna till att omfatta Chiles nyliberala utbildningspolitik. Exempelvis har årsavgiften för högre studier i år höjts från redan skyhöga tre miljoner pesos (motsvarande drygt 41 000 kronor) till 3,2 miljoner pesos (nästan 44 000 kronor). Det motsvarar tre-fyra normala månadslöner för en arbetare.

Den 12 maj organiserade studentorganisationen CONFECH en protestmarsch i huvudstaden Santiago med mer än 15 000 deltagare. Därefter har rörelsen radi­kaliserats. Studenternas krav formulerades till:

• Gratis utbildning.
• Lika tillgång till högre utbildning.
• Utökade offentliga anslag till offentliga universitet.
• Minskning av studieavgifterna.
• Åtgärder för att undvika att studenter skuldsätter sig för sina studier.
• Avskaffa alla privata vinstintressen i ­utbildningsinstitutioner som uppbär statsbidrag.
• Återförstatliga naturresurserna för att finansiera en avgiftsfri utbildning.
• Inkludera studenter och personal i beslutsfattande inom universiteten.
  

På denna plattform genomfördes den 1 juni en landsomfattande studentstrejk. Till den dagens protestdemonstration i huvudstaden Santiago anslöt sig även de offentliganställdas fackförening ANEF samt ett par orga­nisationer för universitetsprofessorer.
Ett par dagar senare utveckla­des rörelsen till ockupationer av universitet, och detta spred sig snabbt till landets gymnasieelever, som ytterligare har radikalise­rat rörelsen. Den 6 juni hade tre gymnasieskolor ockuperats av protesterande elever – den 25 juni var antalet ockuperade gymnasieskolor omkring sexhundra.
Till nästa protestmarsch, den 15 juni, anslöt sig strejkande gruvarbetare från koppargruvan El Teniente. Dessa gruvarbetare var ute i lönestrejk sedan den 25 maj.
Redan nästa dag, den 16 juni, kallade studentorganisationen och lärarfacket till en ny protestdemonstration. Det blev den  största demonstrationen sedan diktatorn Pinochets fall 1990.

Protestdagen 30 juni samlade rekordhöga 200 000 demonstranter bara i Santiago, samtidigt som folkmassorna på gator­na i städer runtom i landet tydligt visade att kampen både radikaliserats och fått djupa rötter i hela Chile.
Utbildningsminister Joaquín Lavín från högerpartiet UDI gick desperat ut i media med att ”de som demonstrerar på gatorna representerar inte alla studenter”. Han försökte också vinna politiska poäng genom att påpeka att ”proteströrelsen leds av grupper som står till vänster om kommunistpartiet”.
Det sistnämnda är förvisso sant – rörelsen mot den nyliberala politiken står som sagt till ­vänster om det chilenska kommunistpartiet (som i fråga om eftergifter kan jämföras med det svenska Vänsterpartiet). Det var den nybildade radikala vänsterfronten ”Consejo por derechos democraticos y humanos” – där CWI:s chilenska sektion, Socialismo Revolucionario, spelar en viktig roll – som lanserade och fick rörelsen att anta kraven på att återförstat­liga naturresurserna för att finan­siera en avgiftsfri utbildning.
Därmed har rörelsen i det avseendet positionerat sig till vänster om samtliga etablerade partier.
Så skanderar också tiotusentals ungdomar och arbetare när de tågar i väldiga protestmarscher på gatorna i landets stä­der:
– Folket marscherar utan partierna! (”el pueblo unido se avanza sin partido”).

Det som från början var en studentprotest, vidgades till att omfatta allt större sektorer av det chilenska samhället. Laura Ortiz, talesperson för gymnasieelevernas organisation ACES, sa:
– Vi uppmanar våra kamrater på universiteten att inte accepte­ra de smulor som regeringen ger med syfte att avbryta kampen. Vi kommer att fortsätta kampen för en genuint fri utbildning!
Den 11 juli genomförde det chilenska gruvarbetarfacket en landsomfattande 24-timmars gruvarbetarstrejk som samlade 45 000 gruvarbetare i protest mot högerregeringens planer på att privatisera landets största koppargruvföretag, Codelco – världens största enskilda kopparpro­ducent.
Strejken utlystes avsiktligt på 40-årsdagen av den socialistiske presidenten Salvador Allendes nationalisering av koppargruvorna.
Tre dagar senare, den 15 juli, gick Chiles varvsarbetare ut i strejk för liknande krav.
Nu faller alltså även Chile som bastion för nyliberala drömmar, och nya protestdemonstrationer planeras.
Dessutom ser det nu ut som om en endags landsomfattande generalstrejk mot privatiseringarna kommer att bli av.
Detta är något som lanserats av ”Consejo por derechos democraticos y humanos” och Socialismo Revolucionario.

John Eriksson