Skolans kommunalisering – vem vann?

BOK	Kommunaliseringen av skolan: Vem vann – egentligen?
Författare	Christer Isaksson (red)
Förlag	Ekerlids förlag

Kommunaliseringen av skolan. Vem vann – egentligen? ger en väldigt bra bild av hur kommunaliseringen har påverkat skolsystemet i Sverige, vilka konsekvenser det har fått, vad som föranledde det hela etc. Bland de sexton olika personer som har skrivit varsin del i den, finns bland annat riksdagsledamoten Rossana Dinamarca (V), Christer Isaksson (journalist och konsult), utbildningsminister Jan Björklund (FP) och Jan-Eric Gustafsson (professor i pedagogik).

Kommunaliseringen av skolan. Vem vann – egentligen? presenterar många olika åsikter om kommunaliseringen, vilket jag anser är bra. Även om jag inte håller med om bl a Lars Leijonborgs och Hans Bergströms m fl delar i boken, är det ändå intressant att läsa om hur de ser på kommunaliseringen, friskolereformen och andra saker. ­Några av de bästa bidragen tycker jag personligen att Jan-Eric Gustafs­son och Rossana Dinamarca står för, men det finns naturligtvis fler att omnämna. Alla de olika åsikterna i boken medför att det blir en dynamisk läsning, vilket jag uppskattar.

Det som slår mig är hur kuppartat kommunaliseringen genomfördes. Den genomfördes på väldigt kort tid, utan rekommendationer från de få undersökningar, utredningar och förslag som lades fram. Det som sades var att om en kommunalisering skulle ske, skulle det ske som en långsiktig process. Rekom­mendationen blev ändå att inte kommunalisera skolan, då dess effekter inte hade utretts.

Nästan hela lärarkåren var emot förslaget, med Lärarnas Riksförbund i spetsen. De anordnade landsomfattande demonstrationer och strejker mot förslaget. Trots det stora motstånd som fanns, röstades förslaget igenom i riksdagen med en knapp majoritet, 162 för och 157 emot.
Den dåvarande skolministern och framtida statsministern Göran Persson (S) förklarade att ”det gamla systemet var dödsdömt” och att ”framtiden finns i kommunerna”, d v s att en decentralisering av skolan var framtiden. I och med kommunaliseringen ökade antalet huvudmän för skolan från 1 till 290. Reformen sades vara en antibyråkratisk åtgärd, men det är inte svårt att lista ut att det har blivit raka motsatsen.

Hur har detta då drabbat lärarna? Som de befarade redan då, har deras status sänkts, lönerna urholkats och tiden för förberedelser och efterarbete har bytts ut mot en mängd andra uppgifter som inte har med lärar­rollen att göra, såsom administrativa uppgifter, olika möten och så vidare. Att många lärare blir utbrända är ingen slump. Det är även konstaterat att det allmänna välbefinnandet hos eleverna har minskat. Att det då inte satsas mer på elevhälsovårdande personal är väldigt beklagligt, då deras närvaro underlättar för både lärare och elever.

Slutsatsen man kan dra efter att ha läst boken, är att skolan sedan mitten av 1990-talet blivit mindre likvärdig.
Det har blivit en ökad skillnad mellan olika skolor och kommuner. Det är större skillnad på resultaten från elever vars föräld­rar har högre respektive lägre utbildningsnivå.
Det spelar större roll idag vilken etnisk bakgrund du har och var du råkar bo. Kort sagt: Den utbildning som ges har numera i större grad att göra med vilken socioekonomisk bakgrund man har. Detta på grund av dels kommunaliseringen och dels friskolereformen, men och också med anledning av det fria skolvalet och införandet av skolpengen.
Klassklyftorna har ökat helt enkelt och då hjälper det ju naturligtvis inte att nedskärningarna inom skola och övrig offentlig sektor bara fortsätter.

Det borde satsas resurser utifrån behoven. Elevernas bästa  måste få gå före huvudmännens kapitalistiska intressen om en likvärdig, trygg och bra skola ska kunna existera i ett samhälle. En del av detta tas också upp i boken.
Alla som har något som helst intresse av skolfrågan eller skolpolitik, borde verkligen läsa den här boken, då jag tycker att den ger en god inblick i kommunaliseringsfrågan och allt vad det har inneburit för den svenska skolan.
Robert Bielecki