”Vi är de 99 procenten”

Occupy Wall Street-rörelsen på väg bli global

Publicerad av Arne Johansson

Tema: Antikapitalistiska protester

Occupy Wall Street-rörelsen, som började i liten skala den 17 september, växer i New York och sprids nu inte bara till hela USA och allt fler grupper i det amerikanska samhället utan globalt till alla kontinenter.

Tyngden och storleken i demonstrationerna i New York har ökat dramatiskt sedan en lång rad fackliga organisationer börjat mobilisera stöd.
Som framgår av parollen ”Vi är de 99 procenten” riktar sig protesterna mot bankernas, storföretagens och de rikas girighet, med fokus mot de enormt ökade klyftorna mellan de få rika och de allt fler fattiga.
Allt startade med att några hundra ungdomar ockuperade Zucotti Park i nedre Manhattan ett par kvarter från Wall Street i New York och återgav platsen sitt gamla namn Liberty Plaza. När det nu på lördag den 15 oktober har gått fyra veckor sedan dess väntas protester på drygt 1 300 platser världen runt – många i liten skala, andra större.

Även i Stockholm, Göteborg, Sundsvall och Östersund planeras aktioner enligt facebookgruppen Occupy Stockholm – United for global change.
Som Reuters konstaterar kittlar Occupy Wall Street-rörelsen inte bara radikala ungdomars utan också medias ­intresse i hela världen.
Det ursprungliga initiativet till en ockupation utan slutpunkt riktad mot Wall Street togs av anhängare till den antikapitalistiska tidningen Adbusters i kanadensiska British Columbia, men har sedan dess svällt ut utan annan ledning och andra strukturer än regelbundna stormöten, internet och facebooksidor.
Inspirationen hämtades givetvis från torgprotesterna på Tahrirtorget i Egypten, Madrids Puerta del Sol, Atens Syntagmatorg, liksom från Israel och Chile o s v. Enligt Reuters har aktivister från Egyptens unga 6 aprilrörelse också varit i kontakt med flera grupper i Wall Street-rörelsen. I Spanien kallar pressen i sin dagliga bevakning av Wall ­Street-rörelsen denna för ”indignados på Manhattan”.

Nu ger Wall Street-ockupationen en ny impuls till globala protester som också kommer att eka i flera av dessa och ännu fler länder i retur – om än i många fall i liten skala. I till exempel Spanien på ett stort antal platser.
På Occupywallstreet-hemsidan beskriver man sig som ”en ledarlös motståndsrörelse med folk av många färger, kön och politiska övertygelser. Den sak vi har gemensamt är att vi är de 99 procent som inte längre tolererar girigheten och korruptionen från de 1 procent rikaste”.
Under en första större protest­marsch den 24 september arre­sterades ett 100-tal demonstran­ter och den 1 oktober veckan därpå 700 när marschen försökte gå över Brooklynbron. Uppståndelsen efter polisens brutalitet bidrog till mer uppmärksamhet och att en rad ­fackföreningar beslutade att delta i en stöddemonstration som samlade tusen­tals arbetare. En av gnistorna var att bussförare inom transportarbetarfacket TWU avdelning 100 protesterade skarpt mot att efter massgripandena ha kommenderats att forsla bort demonstranterna.

Lärarnas, sjuksköterskornas och kollektivtrafikens fackföreningar hör till dem som slöt upp i stora antal.
Som New York Times noterar ”kan den försvagade fackföre­ningsrörelsen hämta gnista ur Occupy Wall Streets vitalitet, medan demonstranterna kan tjäna på fackföreningarnas ekonomiska styrka, mijontals medlemmar och ställning i samhället”. Fackliga ledare förklarade att de hoppades Occupy Wall Street ­skulle kunna fungera som en motvikt till den reaktionära Tea Party-rörelsen och hjälpa till att sätta press på Obama och ­kongressen för att utarbeta fler åtgärder mot arbetslösheten etc.
En lång rad kändisar som filmaren Michael Moore, nobelpris­tagaren Paul Krugman och skådespelare har uttalat sitt stöd.
Efter växande tryck för att rörelsen ska formulera tydligare ställningstaganden har ett stormöte på Liberty Plaza uttalat att ”en demokratisk regering härleder sin makt ifrån folket, men företag ber inte om samtycke för att utvinna rikedom ur folket och ur jorden, och ingen sann demokrati är möjlig när processen bestäms av den ekonomiska makten”.
Vidare sägs att ”vi kommer till er i en tid där företag, som sätter vinst framför människor, egenintresse framför rättvisa, förtryck framför jämlikhet, styr vår regering”.
Det fortsätter mer konkret med att kritisera attacker på arbetsrätten, krispaketen till bankerna, studieavgifter och försäkringsbolagens svek mot de sjuka o s v och utmynnar i en uppmaning till att ockupera offentliga platser för att diskutera samhällsproblem och generera lösningar.
Detta är helt klart ett viktigt framsteg om den revoltrörelse som har uppstått under 2011 kan utmynna i en ny och globaliserad antikapitalistisk rörelse. Så kan ett nytt viktigt steg tas på vägen till de socialistiska slutsatser som är nödvändiga för att även ­kunna konfrontera kapitalismen och dess politiska företrädare med massförankrade, politiska alternativ.

Arne Johansson