EU pressas av Greklands kris

Pressen att vidta verkningsfulla krisåtgärder har kanske aldrig varit större än inför helgens EU-toppmöte i Bryssel. Som en illustration till den omedelbara pressen från finansmarknaderna har Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker förklarat att: ”vårt möte på fredag ska pågå till dess att handeln på Wall Street avslutats (eurozonens finansministrar), och vi avser att vara klara på söndag (EU:s regeringscehefer) innan de första marknaderna i Asien öppnar”.
EU-kommissionären Olli Rehn hör till dem som varnar för ”enorma ekonomiska och sociala skador, inte bara för Grekland utan också för EU” om Grekland genomför en okontrollerad statsbankrutt och dumpar euron. Vad han ignorerar är givetvis skadorna för Greklands och Europas arbetare av den svångremspolitik som de redan utsätts för.

Förhandlingarna och maktkampen mellan främst Tysklands och Frankrikes regeringar kretsar kring ett utkast till fempunktsplan från EU-kommissionen. Denna går ut på: att öka styrkan och flexibiliteten i den tillfälliga räddningsfonden EFSF (European Financial Stability Facility); att tillföra tillräckligt med nytt kapital till bankerna för att de ska klara smällen av en grekisk skuldnedskrivning som blivit oundviklig; åtgärder för ekonomisk tillväxt (d v s nyliberala strukturreformer); att förstärka eurozonens ekonomiska styrning.
Att de nationella motsättningarna och svårigheterna är stora speglas av ett uttalande från Angela Merkels talesperson Steffen Seibert som i måndags försökte tona ned förväntningarna med uttalandet att ”de drömmar som än en gång poppar upp, att det här paketet ska ha löst allting på måndag, kommer än en gång att dunsta. Det här är en väg som med säkerhet leder långt in på nästa år och som måste följas av ytterligare åtgärder”.

Insatserna är skyhöga inför EU-toppmötet, som är piskat att i alla fall enas om några ansatser till ”ett heltäckande krispaket”. Ett totalt fiasko, som omedelbart skulle utlösa nya ras på världens börser, kan också tippa världen mot en ny recession.
EU:s försök att koordinera en ”kapitalisering” av Europas banker har föregåtts av beslut om en allt hårdare EU-kontroll av medlemsstaternas nationella budgetarbete – med argumentet att detta skulle kunna förhindra fler ”grekiska” kriser.
Viktiga steg mot ökad EU-makt på bekostnad av nationell självständighet togs när först EU-parlamentet den 28 september och sedan rådet den 4 oktober antog en ”sexpack” av åtgärder för ökad EU-kontroll med nya överstatliga tumskruvar på medlemsstaternas nationella budgetar i syfte att öka  kraven på nedskärningar och nyliberala ”strukturreformer”.
De viktigaste punkterna är:

• Övervakning av staternas budgetarbete – med skyldighet för regeringarna att presentera ett utkast till budget för EU-kommissionen och rådet före behandlingen i de egna parlamenten.
• Förstärkande av stabilitetspaktens regler om max 3 procent av BNP i budgetunderskott och max 60 procent i statsskuld med hot om böter på 0,2 procent av BNP.
• Ett poängsystem för granskning av skatte- och lönepolitik, arbetsmarknadspolitik, avreglering av varu-, tjänste- och finansmarknader – d v s ett verktyg för nyliberala systemskiften.
• Felande länder fråntas rätten att rösta om sanktioner.
• EU-kommissions förslag ska gälla om det inte förkastas av en ”omvänd kvalificerad majoritet” bland dem som får rösta.
  

I förlängningen av detta föreslår EU-kommissionen också att EU-fördraget skrivs om än en gång – med tydligare mandat för en ”ekonomisk regering” på överstatlig nivå.

Som EU-parlamentsledamoten Paul Murphy från irländska Socialist Party och CWI skriver drivs åtgärder i linje med vad de europeiska storföretagens lobbyorganisation European Round Table of Industrialists har velat se ända sedan euron infördes nu igenom som krispaket. Med krisen som förevändning har beslut som hittills tett sig orealistiska kunnat drivas igenom. Samtidigt har EU-topparna under hela krisutvecklingen sedan 2008 tenderat att enas för sent, och om för lite, för att kunna bemästra krisen.

De krisåtgärder som nu föreslagits av EU-kommissionen tänjer de nationella meningsskillnaderna till bristningsgränsen. Tre månader efter det senaste toppmötet den 21 juli krävs redan att den nyss skapade tillfälliga räddningsfonden EFSF:s utlåningskapacitet måste biffas upp från 440 till 2 000 miljarder euro (från 4 000 miljarder till 18 000 miljarder kronor) – som ett steg mot en permanent räddningsfond, EMS, och kanske även ett kollektivt EU-ansvar för alla medlemsstaters skulder genom euroobligationer.
Som USA:s finansminister Geithner påpekat krävs inför helgens EU-toppmöte tillräckliga åtgärder för att ”övertyga marknaderna om att de grekiska trubblen inte drar med sig Spanien och Italien”. Insatserna är skyhöga, då en stor nedskrivning av den grekiska skulden lätt kan leda till spekulationer om att fler och större länder förr eller senare kommer att följa samma väg, samtidigt som världen står på randen till en ny recession.
Enligt EU-kommissionens plan ska bankerna tvingas till en rekapitalisering. Något som inte är populärt hos tyska banker, som redan i stor utsträckning har skrivit ner sina fordringar och därför har större förutsättningar att själva klara en grekisk skuldavskrivning än de franska bankerna.
Frankrike är av samma skäl allra mest ovilligt att gå med på en stor avskrivning, då detta kan leda till en kollaps för de franska bankerna som tvingar den franska staten att ta över dem, trots att den redan står inför en nedvärdering från AAA av kreditvärderingsinstituten.
Trots att Tyskland och Frankrike enats om att bankerna i första hand ska försöka kapitalisera sig på den privata marknaden, hoppas Frankrike få en hel del av EFSF och IMF.

Motsättningen gäller också hur ”flexibelt” EFSF ska tillåtas bli i framtiden – till exempel om den som Berlin vill bara ska tillåtas köpa statsobligationer av länder som redan har beviljats nödlån eller också kunna rycka ut i andra nödsituationer i preventivt syfte, som Frankrike och Eurogruppens ordförande Juncker kräver.
Men osäkerheten inför helgens möte gäller framförallt om Tyskland ska tillåta en ” ordnad nedskrivning” av Greklands skuld, något som Angela Merkel nu har antytt att det inte kan uteslutas.
Det är en fråga som kan komma att avgöras på Greklands gator och ockuperade arbetsplatser under veckans generalstrejk, som kommer att demonstrera att landets regering tappat närapå all kontroll över händelseutvecklingen.

Arne Johansson