Finland 1956: Missnöjet briserar i generalstrejk
År 1956 skakades Finland av en generalstrejk utlyst av FFC (finska LO). Cirka en halv miljon arbetare deltog i den tre veckor långa strejken, som påkallades av ett ökat missnöje över hur arbetarnas levnadsstandard urholkades av prisökningar.
Trots tal om den ”lugnaste generalstrejken någonsin” kantades den av både massdemonstrationer och konfrontation mellan strejkvakter och ridande polis. ”Den totala makten och auktoriteten fanns på Broholmen hos FFC:s arbetsutskott” klagade riksdagens justitieombudsman Paavo Kastari. Strejken radikaliserade samhället och ledde till att både Socialdemokraterna och FFC splittrades.
”Torget är fullpackat. Människor i fönstren, på taken. Som lågor häver sig röda fanor på Storkyrkans trappbyggnad … Eero Antikainen talar. Ibland avbryts han av ett åskliknande dån … – En finsk arbetare svälter hellre än låter sig kuvas!” Så beskrev Matti Kurjensaari i sin bok
Suomalainen päiväkirja (Finsk dagbok) storstrejksmötet på Senatstorget i Helsingfors den 16 mars. 50 000 hade samlats till en mäktig maktdemonstration. Tre dagar senare slöts överenskommelsen som i stort sett gick med på alla arbetarnas krav. Strejken skulle dock ändå i efterhand beskyllas för att inte nått några resultat. Bakom den kampanjen stod högersocialdemokrater som åren efter bromsade kampen och tillät borgarklassen att ta tillbaka det som den förlorat i strejken.
För att förstå bakgrunden till strejken måste man (åtminstone) gå tillbaka till tiden för andra världskriget. Hösten 1939 invaderade Sovjet Finland (vinterkriget) efter misslyckade förhandlingar där Stalin krävde att Finland skulle avträda mark på Karelska näset för att ge bättre skydd åt Sovjets näst största stad, Leningrad. Inte utan fog oroade sig Sovjet för att Finland skulle öppna dörren för ett tyskt angrepp.
Under 1930-talet hade den finländska härskande klassen stött sig på både Tyskland och den inhemska fascistiska rörelsen. Kommunistpartiet var förbjudet och i princip utan åtgärd från staten hade den fascistiska Lapporörelsen kidnappat och mördat kommunister, fackliga aktivister och även riksdagsmän. 700 personer beräknas ha blivit ”skjutsade”, d v s kidnappade och tvingade att gå över gränsen till Sovjetunionen. Det var först när Lappomännen kidnappade den före detta presidenten Ståhlberg för att ”skjutsa” honom till Sovjet som staten ingrep.
Efter vinterkrigets slut i mars 1940, där Sovjet efter stora förluster tagit Karelska näset och delar av Östkarelen, slöt Finlands styrande sommaren 1941 upp på Tysklands sida i det så kallade ”fortsättningskriget” mot Sovjet.
Väinö Tanner, som då satt i Finlands regering, sa i tysk press att: ”Vi hyser intet tvivel om att vi tillsammans med Tyskland och de med det tyska riket vänskapliga makterna skall föra kampen för den europeiska kulturen till ett lyckligt slut.”
Den härskande klassens dröm om ett Storfinland slutade med
att landet påtvingades ett mycket hårt vapenstilleståndsavtal. Sovjet tvingade Finland attt avstå 12 procent av sin yta och betala krigsskadestånd.
Efter kriget var krigshetsarna hatade. Samtidigt var Sovjet och kommunisterna stärkta av att ha varit den huvudsakliga kraft som stoppade Hitler.
I valet i mars 1945 fick det av kommunisterna bildade Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF), en fjärdedel av riksdagsplatserna. DFFF blev större än Socialdemokraterna och Agrarpartiet, kommunisten Yrjö Leino fick en ministerpost.
Facken växte snabbt. FFC tredubblade antalet medlemmar på mindre än ett år efter kriget. En rad strejker bröt ut, främst mot inflation och höjda levnadskostnader. År 1947 förlorades nästan en halv miljon arbetsdagar på grund av strejker.
På Arabia i Helsingfors och i Kemi utbröt vilda strejker och strider med polis. 1949 i Kemi öppnade polisen eld mot en demonstration mot strejkbrytare och två dog under ”blodtorsdagen”.
Som svar på revolutionära stämningar och för att undvika våldsamma klasskonfrontationer införde regeringen en pris- och lönereglering – den så kallade ”maktlagen”. Samtidigt med kalla krigets framväxt inledde Socialdemokraterna ett ”krig” för att rensa ut radikala och kommunister ur fackföreningarna och andra betydelsefulla positioner i samhället. Leino fick lämna regeringen 1948.
Det gick så långt att stridbara förbund som Transportarbetarförbundet och Skogs- och flottningsarbetarförbundet uteslöts ur FFC.
Under 1950-talet avlöste regeringskriserna varandra. Till exempel ledde bara Urho Kekkonen (Agrarpartiet) fem(!) regeringar mellan 1950 och 1954. Grunden för de politiska kriserna var krisen för dåliga statsfinanser, regeringarnas svaga sociala bas, inflationsspöket och den därtill hörande maktlagen.
Redan innan generalstrejken 1956 hade FFC hotat med generalstrejk flera gånger när maktlagen varit på väg att upplösas och arbetsgivarna vägrat gå med på löneökningar som kompensation för de höjda levnadsomkostnaderna.
Kekkonens femte regering föll 1955 på grund av att den inte hade lyckats få stöd i riksdagen för att förlänga maktlagen efter den 31 december 1955. Resultatet blev att priserna steg kraftigt i början av 1956.
När regeringen vägrade att återinföra prisreglering och arbetsgivarna sa nej till kompensationskravet på 12 mark mer i timmen varslade FFC om generalstrejk. ”Nu återstår blott två alternativ: att godta en sänkt levnadsstandard eller att kämpa”, sa FFC-ordföranden Eero Antikainen.
När strejken bröt ut den 1 mars var den helt solid, trots att bara ca 50 procent av de strejkande var organiserade och inget strejkunderstöd betalades ut. Att nästan hälften av arbetskraften fortfarande arbetade, i bl a processindustrin, berodde bara på de omfattande undantag som FFC själv beslutat om. I januari 1956 hade Urho Kekkonen valts till president och han gav socialdemokraten Fagerholm i uppgift att bilda regering. Fagerholm tillsatte genast en förlikningsnämnd som den 11 mars gav förslag till kompromiss som FFC tackade nej till. Orsaken var att arbetsgivarnas löneökningskostnader skulle finansieras med skattepengar och att nya kollektivavtalsförhandlingar, för att kompensera för kommande prisökningar, förbjöds. Efter att förlikningsnämnden avgått fördes resultatlösa direkta förhandlingar mellan FFC och arbetsgivarna, med ministrar som ”observatörer”.
Även om det var relativt få sammandrabbningar under strejken fanns några allvarliga, framförallt det så kallade ”bensinkriget”. FFC hade undantagit ”livsviktiga transporter” från strejken, vilket innebar att bensinstationer kunde fortsätta att få bensinleveranser. Det utnyttjades av vissa bensinstationer för att sälja bensin till andra också. Som svar försökte strejkvakter stoppa bränsleleveranser till de bensinstationer som inte följde reglerna, något som staten besvarade med att sätta in ridande polis. Vid ett tillfälle beslutade Lokmannaförbundet att ställa ett antal lok över vägen där en bränsletransport skulle fram, något som lokförarna sedan dömdes för.
Demonstrationen den 16 mars på Senatstorget i Helsingfors var en avgörande styrkeuppvisning och vändpunkt i strejken. 50 000 arbetare visade att efter mer än två veckors strejk var stridsviljan långt ifrån bruten. Strejken hade gjort att arbetarna kände sin egen styrka. ”Folk fyller gatan ända ut mot sidorna. Någon annan trafik är inte möjlig. Bättre belägg på massornas välde kan man inte önska sig” skrev Matti Kurjensaari.
En generalstrejk reser frågan om vem som har makten i samhället. Och justitieombudsmannen Paavo Kastari hade helt rätt när han indignerat klagade över att ”Den totala makten och auktoriteten fanns då på Broholmen hos FFC:s arbetsutskott”.
Dagen efter massdemonstrationen kom statsminister Fagerholm med ett nytt medlingsförslag. Även denna gång sa FFC nej, eftersom kvinnor skulle undantas från löneökningen på 12 mark och istället bara få 10(!). I det slutgiltiga förslaget som FFC:s styrelse sa ja till den 19 mars, hade alla deras krav uppfyllts, förutom att praktikanter och lärlingars lönehöjning stannade vid 8 mark.
Under strejken gav det socialdemokratiska partiet aldrig fullt stöd till strejken, trots att majoriteten i FFC:s styrelse var socialdemokrater.
Strejken hade radikaliserat finska arbetare och gett FFC många nya medlemmar. För att ”mota Olle i grind” startade borgare och högersocialdemokrater direkt efter strejkens slut en hetskampanj mot den kamp som förts. Det faktum att strejken inte följdes upp, med krav på kompensation för nya prisökningar, och att levnadsstandarden därför fortsatte att sjunka efteråt, användes emot strejken. Motsättningarna mellan högersocialdemokrater i regeringen och socialdemokrater inom FFC växte allt mer och ledde till en splittring av partiet 1957, när högern på ett mycket provocerande vis fick ”krigssossen” Väinö Tanner återvald som partiledare. Tre år senare splittrades även FFC.
Generalsstrejken 1956 var en milstolpe i finsk arbetarrörelses historia. Den visade för en miljon finska arbetare den enorma makt de besitter när de agerar gemensamt. Den visar också för dagens arbetare och socialister varför högerfigurer inom fackföreningsrörelsen och det numera rakt igenom borgerliga (S) gör allt för att undvika kamp i allmänhet och generalstrejker i synnerhet – den medvetenhet och radikalisering som kampen ger upphov till hotar deras egna positioner och det kapitalistiska samhälle som de försvarar.
Jonas Brännberg
