1918: ”Ett orons och stridens år”

Publicerad av Per Olsson

Tema: Historia, Sverige 1917-18

Inspirerade av den socialistiska revolutionen i Ryssland  i oktober 1917 (november enligt dagens kalender) kom Europas arbetare och fattiga att resa sig 1918 som blev ett år präglat av uppror och revolutioner, men också av kontrarevolution och nederlag för arbetarklassen. Om bakgrunden till 1918, läs om revolutionsåret 1917 i Offensiv nr 982, den 5 januari i år.

Revolutionsåren 1917-18 innehåller många erfarenheter och lärdomar för dagens kamp. Och den som inte lär av historien är dömd att återupprepa den.
Under 1918 ställdes masskampen inför samma avgörande frågor som i exempelvis dagens Egypten och arbetarkampen i Europa: Hur ska kampen organiseras och vilka program och metoder är nödvändiga för att massor­na ska kunna gripa samhällsmak­ten och bilda en regering av och för arbetarna och de fattiga? Men också: Hur ska reaktion och kontrarevolution bekämpas?

Arbetarnas och soldaternas kamp under 1918 fick kanonerna att tystna och i november ändades det världskrig som hade rasat sedan augusti 1914.
I en rad länder föll den gamla kapitalistiska ordningen samman 1918, under några månader låg samhällsmakten i arbetarnas händer. Ur den revolutionära kampen 1918 växte nya kommunistiska partier fram och året därpå bildades en ny internationell socialistisk organisation, den Tredje, Kommunistiska Internationalen (Komintern).
I Sverige nådde klassmotsättningarna sin kulmen i slutet av 1918. ”Sverige har aldrig sedan arbetarrörelsens barndom stått så nära en revolution som i mitten av december 1918”, vittnade Gustav Möller, ­socialdemokratisk minister under 1920- och 30-talet, i en artikel som skrevs i december 1918.

Redan de första dagarna av 1918 blev dramatiska. Den 4 januari erkände den nya arbetar- och bonderegeringen i Ryssland Finlands självständighet.
Några veckor senare för precis 96 år sedan, på kvällen den 27 januari, hissades en röd lykta upp i tornet på Folkets hus i Helsingfors. Det blev signalen till arbetar­nas och den fattiga landsbygdsbefolkningens uppror i Finland.
Ett uppror som de röda garde­na inledde efter att det socialdemokratiska partiets ledning hade visat sig vara oförmögen att konsolidera den makt som arbetar­klassen erövrade under generalstrejken i november 1917.
Utan att möta större motstånd tog huvudstadens röda garde, arbetarmilisen, över Finlands huvudstad. Några dagar senare hade arbetarna tagit över en rad städer i landets södra, industrialiserade del och man bildade en egen regering, samtidigt som  norra Finland var på väg att hamna under kontrarevolutionens järnhäl. I början av februari kontrollerade kontrarevolutionens väpnade styrkor – de vita – ­norra Finland jämte områden i öst. Det finska inbördeskriget – klasskriget – som skulle rasa under hela våren satte stora avtryck i Sverige.

Klasskriget i Finland kom att bli ännu en vattendelare inom den svenska arbetarrörelsen, som splittrades i februari 1917.
Högersocialdemokraterna, som sedan 1917 var i regeringsställning tillsammans med de borgerliga liberalerna, dolde inte sina sympatier för den vita kontrarevolutionens sida. Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Gustav Möller och övriga i S-toppen intog samma fientliga hållning till arbetarnas och de fattigas revolution i Finland som man gjorde gentemot den socialistiska revolutionen i oktober 1917 i Ryssland.
Men många socialdemokratiska arbetare sympatiserade med Finlands röda garden, så Socialdemokraternas ledande företrädare tvingades klä sitt stöd till de vita i termer av ”neutralitet” och ”att det gällde att slå vakt om demokratin”. Som om de vitas terror och vilja att i blod krossa den finska arbetarrörelsen hade något med ”demokrati” att göra.

Det nya vänsterpartiet, ­Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV) som sedan anslöt sig till den nya Kommunistiska internationalen och blev Sveriges kommunistiska parti (SKP), bedrev en intensiv kampanj för att mobi­lisera politiskt och moraliskt stöd till sina finska kamrater. Kampan­jen var ett svar på den svenska överklassens pengar (donationer och lån), vapen och frivilliga till den finska borgar­klassens krig mot arbetarrörelsen. Klasskriget i Finland skärpte klassmotsättningarna i Sverige, inte minst i norr där militären och myndigheterna uttryckte sin rädsla ”för nya oroligheter och att det skulle bli revolution i vår”.
De vitas seger och terror lade dock en förlamande hand över kampen under årets första hälft.
Kontrarevolutionens hämnd och terror i Finland utgör ett av den moderna historiens mörkaste kapitel.
Så sent som i början av januari detta år avslöjades det att: ”En mängd minderåriga barn sattes i fångläger efter inbördeskriget i Finland 1918. Många av dem åtalades också för brott begångna mot staten. Det räckte med att de hade anslutit sig till röda gardet. Över 500 minderåriga dog i inbördeskriget. Dessutom dog nästan tusen av dem i fånglägren” (Dagens Nyheter den 3 januari i år).

Rysslands arbetare och de ­fattiga såg Oktoberrevolutionen 1917 som inledningen till en global socialistisk revolution och fred.
Omedelbart lät Rysslands nya arbetar- och bonderegering (sovjetregeringen), som hämtade sitt mandat från demokratiska arbetare-, bonde- och soldatråd – sovjeterna – proklamera fred och avslöja alla hemliga fördrag och avtal som slutits mellan de imperialistiska roffarmakterna.
Rysslands nya arbetar- och bonderegering  (sovjetregeringen) ”avskaffade den hemliga diplomatin med dess intriger, chiffer och lögner. Vi har inget att dölja. Vårt program uttrycker de heta önskningarna hos miljoner arbetare, soldater och bönder. Vi vill ha en snabb fred grundad på ärliga relationer och totalt samarbe­te med alla nationer. Vi vill snarast avskaffa kapitalets överhöghet. Genom att inför hela avslöja de härskande klassernas manövrer, som de kommer till uttryck i den hemliga diplomatins dokument, lägger vi inför arbetarna fram den paroll som alltid kommer att genomsyra vår utrikespolitik: ’Proletärer i alla länder förena er’”, skrev Leo Trotskij, som hade ­varit Oktoberrevolutionens huvudorganisatör och som i den första sovjetregeringen, bestående av bolsjeviker och vänstersocialist­revolutionärer, hade ansvaret för utrikes ärenden.

De krigförande imperialistiska länderna, som utgick från att sovjetregeringen snart skulle duka under, ställde sig kallt ­avvisande till alla maningar om att inleda fredsförhandlingar. Sovjetregeringens maningar till vapenstille­stånd och fred utan annektering­ar och krigsskadestånd möttes med hot och förtal. Därför tvingades sovjetregeringen att försöka sluta separatfred med Tyskland, vars regering och höga militärer kalkylerade med att ett vapenstillestånd på östfronten skulle ge möjlighet att vända kriget på västfronten. Men det visade sig vara en from förhoppning.
”Den 9/22 december (1917) öppnades fredsunderhandlingarna. Vår delegation avgav en principiell förklaring, som drog upp grundlinjerna för en allmän demokratisk fred”, skriver ­Trotskij om de första fredsförhandlingarna i staden Brest-Litovsk. Sovjet­regeringen inledde förhandlingar­na med utgångspunkten att använda förhandlingarna som en plattform för att nå ut till Europas arbetare och soldater.
Bolsjevikerna var, med Trots­kijs ord, väl medvetna om att ”så länge den tyska arbetarklassen inte låtit höra av sig är freden o­möjlig”. De ryska soldaterna ville ha fred till varje pris och måna­derna efter Oktoberrevolutionen fanns det ingen möjlighet att samla de krigströtta massorna i ett revolutionärt krig för att försvara sovjetregeringen och sprida den socialistiska revolutionen. Det sovjetregeringen kunde göra var att försöka vinna tid, förhala förhandlingarna och inte skriva under något avtal i väntan på att arbetarna och soldaterna i Tyskland och andra europeiska länder skulle resa sig.

Men i februari 1918 inledde den tyska armén en offensiv mot Sovjetryssland. Under några dagar var även revolutionens ­huvudstad Petrograd hotad.
Det tyska kejsardömets nya krigshandlingar tvingade sovjetregeringen att skriva på en överenskommelse som ytterst syftade till att förgöra revolutionen. Sovjetryssland fick se sin befolk­ning minskad med 44 procent och en fjärdedel av ytan i det gamla imperiet gick förlorad. Inkomster, skördar och industricentra gick förlorade. Det var ett bakslag som påtvingades sovjetregeringen eftersom den gamla ordningen fortfarande härskade i resten av Europa. Med den snara som det tyska kejsardömets krig hade lagt runt oktober­revolutionens hals hade bolsjevikerna inget annat val än att ta ett steg tillbaka i väntan på stöd från revolutionen i Väst.
Men samtidigt hade Tysklands krig mot revolutionen och uppro­ren i bland annat de baltiska staterna och Finland demoraliserat armén.
I skyttegravarna, inom flottan och på hemmaplan blev längtan efter fred allt starkare.

Kejsardömet vacklade, sovjetregeringens agerande vid förhandlingarna i Brest-Litovsk hade gett impulser till resningen i Österrike-Ungern och i Tyskland hade fredsförhandlingarna blivit den tändande gnistan till en stor strejkrörelse.
I januari 1918 skakades Österrike av ett socialt och politiskt jordskalv med epicentrum i Wien: ”I mitten av månaden inleddes där en våg av strejker i rustnings­fabrikerna, i protest mot minska­de brödransoner och fortsatt krig. Läget blev snart så hotfullt att den österrikiska kungafamiljen under väpnad eskort flydde sin huvudstad. Strejkvågen spred sig snabbt, bland annat till Budapest och marinbasen i Cattaro, där matroserna arresterade sina of-
ficerare” skriver Peter Englund i sin Stridens skönhet och sorg, Första världskriget i 212 korta kapitel.
Arbetarnas och matrosernas revolt i Österrike-Ungern januari-februari 1918 var en direkt följd av Tyskland och de andra centralmakternas vägran att sluta fred med sovjetregeringen.
En av de matroser som senare avrättades för att ha lett revolten i Österrike-Ungern sa strax innan han arkebuserades: ”Vi har inspirerats av det som skett i Ryssland. Den sol som nu lyser över Ryssland ger alla världens folk ett hopp om rättvisa och fred.”
Med stöd av tyska trupper och uppbackning från det svenska etablissemanget avancerade de vita i Finland mot de röda gardenas styrkefästen i söder. De röda gardena fick begränsad hjälp från de ryska förband som fanns kvar i Finland, men omfattningen av den hjälpen har ständigt överdrivits. Inte bara av borgare utan även av högersocialdemokrater. En av de svenska högersocialdemokraternas ­huvudanklagelser mot de röda gardena 1918 var att man accepterade den ”ryska inblandningen i finska angelägenheter” (Per Albin Hansson i en riksdagsdebatt våren 1918).

Tyvärr kunde ”den ryska inblandningen” bara utsträckas till vapen och en del officerare, allt medan de vita hade stöd av såväl tyska trupper och krigsmate­rial (redan i oktober 1917 hade de första tyska vapenleveranserna anlänt till de vitas styrkor) som svenska vapen och frivilliga.
I realiteten betraktade Per Albin Hansson och de andra höger­socialdemokraterna ”en snabb vit seger som den för ­demokratin bästa lösningen och den 5 mars beslöt t o m en enig regering att leverera 2 000 mausergevär, 10 kulsprutor och 100 000 patroner till den vita armén”, skriver Anders Isaksson i sin biografi över Per Albin Hansson, Revolutionären, som handlar om åren 1917-18.
Regeringens beslut sammanföll i tiden med att tyska trupper hade gått in i Finland för att understödja de vitas offensiv.
Den svenska överklassen kampanjade ivrigt för att värva svenska frivilliga till den finska kontrarevolutionen. Det nya soci­alistiska partiet (SSV) organiserade många och stora möten mot detta och med hot om transport­strejk, egna gränskontroller o s v försvårade man också för höger­aktivisterna att skicka stöd till de vita. Men vänstern gjorde inga försök att värva frivilliga till de röda gardena, utan koncentrerade sin kampanj mot högern och de som krävde att regeringen skulle bistå de vita med svenska truppinsatser. Det sa regeringen nej till, men dolde aldrig var man hade sina sympatier.
”I valet mellan arbetarrörelse och demokrati, måste man välja det sistnämnda”, sa Branting i ett försök att förklara de svenska socialdemokraternas vägran att sluta upp bakom sina finska partikamrater.
Vad Branting menade var att i valet mellan socialistisk revolution och kapitalism väljer vi det sistnämnda.
De vita utkämpade inget krig för demokrati utan för att krossa arbetarrörelsen. I ett ­kapitalistiskt samhälle utgör arbetarnas organisationer såväl en garant för de begränsade borgerliga demokra­tiska fri- och rättigheterna som fröet till en framtida socialistisk demokrati, där alla människor är delaktiga i styret av samhället. De vitas seger skulle inte bara innebära ett slut på de demokra­tiska rättigheter som den finska arbetarrörelsen hade erövrat, utan också ett försök att fysiskt utrota arbetarnas organisationer.
Tidigt förklarade de vita att ledarna för arbetarrörelsen skulle dödas och alla som hade ­deltagit i upproret eller uttalat sympati för de rödas sak skulle fängslas och dömas.

”Den finska riksdagen, där socialdemokraterna haft 92 av 200 platser, beslöt efter inbördeskrigets slut i maj 1918 att fortsätta sammanträda trots att endast en (1) socialdemokratisk riksdagsman tilläts inta sin plats i kamma­ren. De övriga 91 var avrättade, fängslade eller landsflyktiga. Detta så kallade ’rumpparlament’ antog i slutet på maj regeringens proposition om att inrätta ett landsomfattande system med statsförbrytelsedomstolar. Över 75 000 personer fördes inför dessa domstolar, som ­organiserades i 144 avdelningar över landet. Många dömdes till tukthus, 500 till döden (varav 125 domar verkställdes) och närmare 60 000 till förlust av sina medborgerliga rättigheter. I svenska Dagens Nyheter och Politiken den 14 febru­ari 1918 hade den tillförordnade finske regeringschefen, Heikki Renvall, förklarat att ledarna för upproret skulle hängas och övriga deltagare förvandlas till en ’pariaklass’ utan medborgerliga rättigheter”, skrev en skribent i Svenska Dagbladet den 18 janu­ari 2008.

Långt efter att inbördeskriget hade avslutats skulle fängslade komma att dö i de fruktansvärda fångläger, de första koncentrationslägren, som upprättades. ”Då röda gardets storlek aldrig översteg 100 000 man kan man konstatera att var tionde på den röda sidan stridande man eller kvinna avrättades. Siffran söker sin like i den moderna krigshistorien. Och det var enbart ett förspel. Segrarsidans beslut att samla alla fiendesoldater i improviserade fångläger medförde en humanitär katastrof som över­steg alla skräckscenarier, 13 000 röda fångar dog av epidemier, undernäring och utebliven läkarvård. Fånglägerdödligheten var som värst under juli 1918 då närmare 5 000 fångar dog. Ännu i november dog nästan 200 fångar”, summerar Aapo Roselius i sin bok I bödlarnas spår. En av anledningarna till att fångarna svalt ihjäl var att de vita förbjöd anhöriga att skicka matpaket till fångarna. Över 30 000 dog på den röda sidan.
De svenska frivilliga deltog ­aktivt i massavrättningarna. ”Jag njöt när jag så den tjocka svarta randen av lik på isen”, skrev en av de frivilliga, Adolf Hamilton, i sin dagbok.
Adolf Hamilton var son till högerpolitikern Hugo Hamilton, som bland annat hade varit riksdagens (första kammaren) talman.
Antalet svenskar som deltog på den vita sidan var närmare    1 300. Många av de frivilliga var kriminella och utslagna som ­hade förlorat allt hopp (”sadister och äventyrare”, enligt en krigskorre­spondent som följde den vita sidan). Flera av de svenska frivilliga skulle komma att hamna mitt i korselden under slaget om Tammerfors i mars-april 1918 och falla offer för kulor som avlossades från den egna sidan.
När Tammerfors föll och tyska trupper samtidigt erövrade flera viktiga fästen i södra Finland hade arbetarnas och de fattigas uppror krossats i blod. I maj höll de vitas styrkor under befäl av Gustaf Mannerheim sin triumf­marsch i Helsingfors.
Det finska inbördeskriget kom även att bli inledningen till de utländska makternas militära ingripande mot Sovjetryssland. Till sist skulle 21 utländska arméer komma att angripa Oktoberrevolutionen, men stödet till revolutionen i Ryssland och andra länder jämte att bolsjevikerna lyckades bygga en ny röd armé resulterade i att kontrarevolutionens styrkor drevs tillbaka. Men efter det förödande inbördeskriget 1918-21 var Ryssland utblottat och ­kraftigt försvagat.

Den finska revolutionens nederlag fick starka återverkningar i Sverige. En betryckt stämning lade sig över arbetarklassen, samtidigt som hatet mot överheten växte i takt med att omfattningen av den vita terrorn uppda­gades. Och trots en ny regering med socialdemokratiska ministrar blev det allt mindre mat på bordet.
Livsmedelstillgången var ännu sämre än våren 1917, då ”hungerupproren” svepte fram över Sverige, och lönen räckte inte långt när priserna rusade i höjden.
Jämsides med detta, avancerade revolutionen i Tyskland och Österrike-Ungern. I juni ­skakades Ungern av en ny strejkvåg. Arbe­tarna formade sina demokratiska rådsförsamlingar – likt de ryska sovjeterna – och reste krav på omedelbar fred och allmän och lika rösträtt.

När första världskriget i augusti 1918 gick in på sitt femte år stod det helt klart att kejsarens Tyskland och de andra centralmakterna var på väg att förlora kriget. Miljoner tyskar hade dödats eller sårats i kriget. I Tyskland beräknades drygt 700 000 människor ha dött av svält på grund av kriget, reallönerna hade fallit med en tredjedel och många bönder med små jordlotter var ruinerade. Samtidigt kom allt fler rapporter om deserteringar och att röda fanor hissades på de tåg som forslade hem permitterade soldater. Och från ”polisen kommer rapporter om ett växande missnöje bland arbetare som folk i gemen, och den ryska Oktober­revolutionen åtnjuter stor prestige” (Pierre Broué: The German revolution 1917-23).
Trots repressionen och de krigslagar som hade införts på arbetsplatserna efter strejkrörelsen i januari lyckades inte regimen slå ner den arbetsplatsbase­rade vänsterrörelsen (Revolutionäre Obleute) i Berlin, som vid denna tid var Europas största industristad.
Revolutionären Obleute, med en kärna på som mest 100 revolutionära fackliga förtoendemän, hade modigt organiserat Berlinarbetarnas motstånd mot kriget och lett masstrejker. Gruppen var militant och ständigt beredd till djärva initiativ och med en ledning som politiskt stod Spartakusgruppen nära.
Spartakusgruppen var ett nätverk av revolutionära socialister och mindre grupper som hade bildats av Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och veteranen Franz Mehring, som i november 1918 blev Spartakusförbundet och en månad senare Tysklands kommunistiska parti (KPD).

I början av oktober genomförde Spartakusgruppen en konferens dit även den socialistiska gruppen Bremenvänstern skickade representanter (Bremenvänstern, som ibland också omnämns som den Radikala vänstern, ­hade medlemmar i en rad andra städer förutom Bremen och en egen veckotidning, Arbeiterpolitik, Arbetarpolitik).
Konferensen antog ett manifest som sammanfattades med att den tyska imperialismens kollaps hade skapat en revolutionär situation i Tyskland.
Spartkusgruppens medlemmar var, till skillnad från Bremenvänstern, med i USPD, Tysklands oavhängiga socialdemokratiska parti, som bildades 1917.
På flera orter stod USPD:s medlemmar långt till vänster om ledningen, som ständigt ­vacklade om vilken väg man skulle välja och som under 1918 hade börjat distansera sig från Oktoberrevolutionen. Merparten av USPD-ledarna önskade mest av allt att klockan skulle vridas tillbaka till tiden före 1914, innan socialdemokratins splittring och Andra internationalens kollaps. Men skälet till kollapsen och splittringen var just den opportunism och klassamarbetspolitik som långt innan hade blivit socialdemokratins praktik.
Den ”marxistiska teorin” som de blivande USPD-ledarna, inte minst Karl Kautsky, sade sig försvara var i själva verket en samling livlösa dogmer. Och krav på massaktioner och storstrejk mötte de med argumentet att ”ännu är tiden inte mogen och inget får göras som riskerar äventyra arbetarrörelsens tillväxt”. Tidigare än någon annan insåg Rosa Luxemburg att bakom alla de fraser och citat från Marx och Engels som Kautsky med flera så flitigt använde sig av, fanns en ­organisk tendens att inte våga utmana den faktiska politiken och ”den gamla beprövade taktiken”.
Alltför sent insåg hon och de andra tyska marxisterna att de måste organisera sig och målmedvetet arbeta för att bygga ett parti, likt det ryska bolsjevikpartiet. När man skulle proklamera sig som ett separat parti var en annan, taktisk fråga. Men för att kunna diskutera och kollektivt utforma och utveckla program och taktik samt utbilda och vinna nya anhängare behövdes en organisation. Luxemburg, Liebknecht  med flera tvekade in i det sista att organisera sig av rädsla för att bli isolerade, reducerade till en sekt. Men svaret på hur man undviker att bli isolerad var inte – ingen organisation. Efter 1914 och även innan var de revolutionära marxisterna en liten minoritet, men som en organiserad kraft skulle man ha haft lättare att stå upp mot pressen utifrån, målmedvetet kunna arbeta för att vinna stöd och kollektivt förbere­da sig för nya revolutionära stormar. Avsaknaden av ett revolutio­närt massparti i Tyskland skulle komma att få ödesdigra följder.

I slutet av september begärde den tyske generalen Ludendorff, som tillhörde den arméledning som sedan 1916 hade styrt landet, ett sammanträffande med kejsar Wilhelm II. När de möttes sade Ludendorff att kriget var förlorat; Tysklands resurser och möjligheter att bedriva ett ­fortsatt krig var uttömda efter att den senaste ­våroffensivens första framgångar hade förbytts till nederlag på flera frontavsnitt. Enligt Ludendorff återstod inget annat än att begära vapenstillestånd och upprätta parlamentarismen igen. En ny regering måste bildas med stöd av och med representanter från högersocialdemokraterna (SPD).
Utgångspunkten var ”att en revolution uppifrån” (det finns olika uppfattningar om det var Ludendorff eller den dåvarande utrikesministern och amiralen von Hintze som först använde dessa ord) skulle förhindra en ­revolution underfrån.
Tysklands höga militärer ville dessutom inte vara de som lämnade in en begäran om vapenstillestånd, utan det skulle politikerna få göra. Den ”dolkstötstlegend” – att kriget hade förlorats på grund av att fega politiker på hemmaplan hade huggit armén i ryggen – som nazisterna så flitigt odlade, föddes alltså redan 1918.
En begäran om vapenstille­stånd överlämnades också till USA:s president Wilson, som replikerade med att lägga fram en rad villkor samt hänvisade till att USA inte ensamt kunde svara för ententen, den krigsallians där också Storbritannien och Frankrike ingick.
Kriget fortsatte ännu en tid och kejsaren satt kvar, trots en ny tysk regering under prins Max av Badens ledning och SPD-minist­rar. Men regeringen var tvungen att frige de politiska fångarna så att de åtminstone skulle se ut som om man syftade till en total demokratisk omvandling av Tyskland. När Karl Liebknecht släpptes fri hälsades han av flera tusen demonstranter i Berlin. I sitt första tal efter frigivningen manade Liebknecht till ”en arbetarrevolu­tion som i Ryssland”.
Avgörandets stund närmade sig snabbt i Tyskland och i andra länder.

”Hösten 1918 hade socialdemokraterna att möta en helt annan situation än de hade upplevt våren 1917. Då hade ­kritiken drabbat i första hand Hammar­skjöld och hans regering, eller ’systemet för sent’, som oppositionen föredrog att kalla det. Hösten 1918 befann sig socialdemokraterna själva i ansvarig ställning via partiets fyra platser i regeringen, och det socialdemokratiska vänsterpartiet var inte sent att skjuta in sig på detta förhållande och på parallellen mellan det gamla och det nya ’systemet för sent’”, noterar Carl Göran ­Andræ i Revolt eller reform. Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1918.
Långt in i de socialdemokratiska leden hördes kritik mot regeringen och uteblivna förbättringar. Från de socialdemokratiska lokalorganisationerna ställdes krav på att ”äntligen sätta en gräns för konsumenternas utsugning annars är det fara att många inom partiet icke anse sig kunna eller böra stödja detta ­parti och dess politik” (uttalande från Lunds socialdemokratiska arbetarekommun). Liknande om inte lika skarpa uttalanden kom från t ex Sundsvall, Göteborg och Malmö, enligt Andræ. ”Rörelsen knorrade över regeringens eftergivenhet mot jordbruksministerns ensidiga gynnande av producent­intressen [storbönderna]”, ­skriver Anders Isaksson i sin Per Albin-biografi och menar att: ”Den socialdemokratiska ledningen hade nog helst velat undvika bråk om livsmedelsfrågorna, men missnöjet trängde sig på underifrån och gick till sist inte att negligera. När det började kärva för industrin 1918 hängde inte längre lönerna med de snabba prisökningarna, antalet konflikter på arbetsmarknaden ökade dramatiskt i antal och omfattning och arbetarna gled nu in i samma situation som tidigare de lägre tjänstemännen med sina fasta löner.
Att rikta missnöjet mot regeringen låg nära till hands, man tyckte sig mest se försämringar till det sämre efter regeringsskiftet”. Inte bara arbetarna utan även tjänstemännen gick ut i kamp mot dyrtiden.

Dyrtiden – ökade priser, hyror och skatter – resulterade i snabbt stigande levnadskostnader. Detta tillsammans med bristen på mat och att regeringen drog benen efter sig när det gällde såväl att förkorta arbetstiden som i fråga om röst­rätten fick tålamodet att brista. Arbetsgivarföreningen, idag Svenskt Näringsliv, summe­rade 1918 som ”en oron och stridens år”.
Inte sedan storstrejken 1909 hade så många arbetsdagar gått förlorade till följd av konflikter som under 1918.
Men det var främst händelser utanför Sveriges gränser som på ett dramatiskt sätt förändrade ­läget i Sverige under november-december 1918.
När oktober gick mot sitt slut utbröt ett arbetaruppror i Wien och inom några dagar hade Österrike-Ungern fallit samman. I Ungern tog arbetarna och soldaterna över samhällsmakten. Men som så många gånger tidigare i historien, var massorna inte medvetna om sin styrka utan överlämnade makten i händerna på en borgerlig koalitionsregering, där även Socialdemokraterna ingick.
Nästan samtidigt med arbetarupproret i Wien skulle den tyska revolutionen inledas. Den tändande gnistan var matrosernas massmyteri och revolt i Kiel. Matrosernas aktion var ett svar på att de trots att kriget var förlorat hade beordrats segla ut för att möta en starkare brittisk flotta i ett hav fullt av fientliga u-båtar. Det var ett självmordsuppdrag.
Det var den 28 oktober 1918 som matroserna gjorde uppror och snabbt sökte de stöd hos arbetarna. När de demonstrerade i Kiel den 3 november möttes de av militär som öppnade eld och dödade nio samt sårade 29. Dagen efter bildade matroserna en rådsorganisation som snabbt fick efterföljare. Soldat- och arbetarråd växte fram i flera kuststäder.
Den tyska revolutionen utvecklades i en hastighet som saknade motstycke. Inom en vecka hade soldat- och arbetarråd formats i alla delar av Tyskland.
I Bayern tvingades kungen att fly efter en stor arbetardemonstration i München för fred och en rådsrepublik utropades under ledning av USPD-medlemmen Kurt Eisner.
När Liebknecht och andra kämpande socialister nåddes av de inspirerande rapporterna om vad som hänt i Kiel och andra kuststäder lyckades man först inte nå enighet om hur man skulle svara. USPD-ledarna var tveksamma till att överhuvudtaget göra något i huvudstaden och de revolutionära grupperna hade svårt att enas om datum för massaktioner och uppror. Det datum man först hade föreslagit var den 11 november, men upprorsplanerna blev kända av polisen efter att en av ledarna hade arresterats. Samtidigt växte otåligheten bland arbetarna och den 9 november strömmade, på uppmaning av vänstern (Liebknecht, representanter från Revolutionära Obleute och USPD) massorna ut på gatorna.
Den tyska revolutionen hade inletts. ”Natten mellan den 8-9 november strömmade samstäm­miga nyheter in: Revolutionen hade börjat. Matroser och soldater demonstrerade, arbetarna strejkade. Arbetar- och soldatråd bildades. Fängelserna hade stormats [de politiska fångarna släpptes fria]. Röda fanor, världsrevolutionens symbol, hade hissats på offentliga byggnader” (The German revolution 1917-23).

Ställd inför denna massrörelse abdikerade kejsaren. I Berlin var stämningen så elektrifierad att SPD-ministern Philipp Scheidemann, inför tiotusentals demonstrerande arbetare utropade republik, vilket ogillades av SPD-ledaren Friedrich Ebert och andra högersocialdemokrater, som hade tänkt nöja sig med att ­kejsaren avgick och som ansåg att monar­kin borde vara kvar i någon form.
Bara några timmar efter att Scheideman utropat republik och från samma plats, ­riksdagshusets balkong, proklamerade sedan Liebknecht under stort jubel och bifall den Tyska socialistiska republiken.
Den tyska revolutionen hade dock ännu inte utvecklats dithän att hela samhällsmakten övergått i arbetarrådens och soldatrådens händer.
Motvilligt hade SPD-ledningen tvingas acceptera att massornas i mycket spontana uppror störtat kejsaren och gjort Tyskland till en republik samt smulat sönder de väpnade styrkorna.
Som motdrag till revolutionen vände sig SPD-toppen till USPD-ledningen och föreslog att man gemensamt skulle bilda en ny regering bestående av tre representanter från vardera partiet.
En sådan regering bildades också under namnet ”Folkkommissariernas råd”. Det var ingen tillfällighet att man valde samma namn som sovjetregeringen.
Den tyska revolutionen i november överflyglade de revolutio­nära socialistiska organisationerna, som hamnade i minoritet. De miljoner arbetare och soldater som i november hade väckts till politisk aktivitet och gått ut på gatorna tenderade fortfarande att se SPD som sitt parti och var beredda att förlåta partiets gamla synder. De trodde att SPD-ledarna fortfarande stod för socialism och såg inte igenom vad Socialdemokraterna egentligen å­syftade när man manade till enighet under parollen ”Ingen brödrastrid!”. Enighet get styrka, det hade den revolutionära kampen i början av november visat och på ett förvridet sätt kom massornas önskan om enhet mellan SPD, USPD och de verkligt socialistis­ka grupperingarna att bli ett uttryck för strävan att bibehålla det man hade uppnått i november.
När väl SPD-ledningen hade lyckats få stöd för en ny ­regering med USPD av Berlins arbetar- och soldatråd började man, med stöd av militären att försöka återställa den kapitalistiska ordningen och omintetgöra den dubbelmaktssituation som skapats.
En dubbelmaktssituation är med nödvändighet ingen långvarig period, utan ständigt reses frågan vem som till sist ska ha det sista ordet: de demokratiska församlingarna som massorna själv format (råden) eller den borgerliga statsmakten?

Hur arbetar- och soldatråden i Tyskland skulle utvecklas var en fråga som skulle avgöras av den levande kampen och i vilken mån revolutionära socialister vann majoritet.
Genom att snabbt välja en ny nationalförsamling (parlament) kunnde SPD med stöd av flera ledande USPD-medlemmar desarmera råden.
”Socialdemokraterna önskade val så fort som möjligt, så att nationalförsamlingen så att ­säga skulle kunna utgöra en fortsättning på den gamla riksdagen, som om det inte förekommit någon revolution. Arbetarna och soldaterna som genomfört revolutionen förstod instinktivt, att så länge den gamla byråkratin och den gamla officerskåren behöll sin makt var revolutionen förlorad, även med aldrig så fin författ­ning och aldrig så flott parlament ... Ebert och SPD-ledningen stod otvetydigt på motrevolutionens sida. De ville rädda just det som revolutionen ville störta: den gamla staten och den gamla samhällsordningen, såsom den företräddes av officerskåren och byråkratin. De ville göra den parlamentarisk och inlemma sig själva i den och framöver deltaga i dess styre. Därför ville de så snart som möjligt bli av med råden” Den tyska revolutionen 1918/19, av Sebastian Haffner (Ebert, som var ny regeringschef, beskrev sig som kejsardömets ”konkursförvaltare” och erkände att han ”hatade revolutionen som synden”).
Även om Haffner möjligen överdriver arbetarnas insikt och målmedvetenhet, är det en träffande beskrivning av den kontrarevolutionära roll som den tyska socialdemokratin spelade.
Av vad som fanns kvar av den gamla borgerliga statsmakten  började SPD att bygga upp en ny armé, som hämtade sina bödlar från de hemvändade trupperna. Denna armé, som kom att kallas Freikorps (frikårer) hade som överbefälhavare socialdemokraten Gustav Noske, som vid utnämnandet till överbefälhavare tillkännagav att ”någon måste agera blodhund”.
”Riksvärvsministern Noske skapade en väpnad kår av föredettingar, äventyrare och kontrarevolutionärer med reaktionära officerare i spetsen. Dessa tvetydiga element blev i själva verket Hitlers stormtrupper [SA]... Det gick en rak linje från Noske till Hitler”, skrev Socialdemokratiska vänsterpartiets (SSV) ledare Zeth ”Zäta” Höglund i sina ­memoarer.
Redan under julen 1918 försökte SPD och frikårerna slå ett väpnat slag mot revolutionen, men misslyckades. Den ”blodiga julen” i Berlin 1918, sju veckor efter att kejsaren hade störtats, blev början till kontrarevolutionens hämnd på revolutionen i januari 1919, då Noskes frikårer bland annat mördade Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Det var ett svårt bakslag för det nya tyska kommunistparti (KPD) som hade bildats vid årskiftet 1918/ 19, men kontrarevolutionen kunde inte helt krossa arbetarnas revolution och i den revolutionära kris som uppstod hösten 1923 hade KPD möjlighet att gripa makten. (För mer om tyska revolutionen, läs: Offensivspecial Tyska revolutionen 1918-19, ­Offensiv nr 831, den 7 januari 2009).

Den tyska revolutionen och massornas uppror som hade fått Österrike-Ungern på fall betydde att första världskriget äntligen var över. Från eftermiddagen den 11 november rådde det vapenstille­stånd.
Kejsarens fall och ­revolutionen hälsades med glädje och stort jubel. I Ryssland skrev Lenin: ”Vi vet, känner och ser att detta är en avgörande vändpunkt, nu måste vi mobilisera allt för att stödja arbetarrevolutionen i Tyskland”.
I Sverige skrev SSV:s tidning Politiken: ”Dödsklockorna ­ringer över den kapitalistiska världen”.
Medan arbetarna jublade över händelserna i Tyskland i november 1918, spred samma händelser förtvivlan och uppgivenhet hos kungen och den svenska kapitalistklassen.
När nyheten om att Tyskland hade blivit republik nådde Sverige trodde kung Gustav V att tiden hade runnit ut för den svenska monarkin. Julen 1918 fick ­kungen en julklapp med medföljande rim ”Åt republikens spöke sneglar Pappa / och undrar om han ska bli tvungen att schappa”.
Men Socialdemokraterna räddade monarkin från att svepas bort i den inhemska revolutionära kris som uppstod i spåren av tyska revolutionen.
”En revolutionär våg böljar över världen. Det ryska proletariatets historiska resning för ett år sedan har äntligen funnit gensvar hos de österrikisk-ungerska och tyska folken, som så länge behärskats av militarismens och imperialismens onda andar. Troner­na ramla, folken avge sina myndighetsförklaringar. En ny dag randas”. Så inleds SSV:s manifest Fram för den socialistiska republiken – program för massaktion, som partiet gav ut, efter uppslitande interna strider utan egentlig enighet, i november. Manifestet, som lånade en hel del från den tyska Spartakusgruppens program även om det inte var lika klart och långtgående, reste krav på allmän arbetsnedläggelse över hela landet, för allmän och lika rösträtt, 8 timmars arbetsdag och lönehöjningar, samtidigt som man uppmanade till bildandet av en socialistisk regering, stödd på arbetare-, bonde- och soldatråd över hela landet.
Det fanns ingen motsättning mellan att kämpa för allmän och lika rösträtt och försöka initiera en rådsrörelse. Socialister är demokratins förkämpar. Att inte sätta fokus på kampen för en omedelbar författningsreform – allmän och lika rösträtt, sänkt rösträttsålder och republik – skulle ha varit sekteristiskt och djupt felaktigt, som isolerade SSV och vänstern i ett läge där ­Socialdemokraterna var på väg att svika i röst­rätts­frågan och mot bakgrund av ett växande missnöje med dyrtiden.
I slutet av oktober var regeringen paralyserad av att ingen lösning på livsmedelsfrågan var i sikte, vilket ledde till det paradoxala att Socialdemokraterna fann sig tvungna att demonstrera den 10 november mot den livsmedels- och prispolitik som man hade varit med om att administrera.
Det var genom att ta kamp för rösträtten, republik och bygget av aktionskommittéer för att förbereda de massaktioner partiet efterlyste, som SSV kunde initiera en svensk rådsrörelse.
Det gick att känna hur stämningarna i Sverige förändrades dag för dag efter den 9 november.

”Huvuddelen av regeringens överläggningar denna dag, den 12 november, ägnades emellertid inte åt författningen utan åt hotet från den revolution som vänstersocialisternas [SSV] förmodades vara i full färd med att planera. Polismästaren i Stockholm, Gustav Hårleman, rapporterade att militären var notoriskt opålitlig, ja, inte ens vid hästgardet gick det att få fram en fullt pålitlig skvadron, och när lantkrigs- och sjökrigsministrarna E A Nilsson och Palmstierna beskrev stämningen som revolutionär, kände regeringsledamöterna att fara å färde verkligen var på väg... Stämning­en var utomordentligt uppjagad, kungen beredde sig att packa väskorna och oroade sig däremellan för drottning Viktoria; hon befann sig hos släktingar i det oroliga Tyskland och hade inte hörts av på några dagar. Regeringen bestämde sig för alarmera, konungens befallnings­havare som det hette på den tiden. De utgjorde den första frontlinjen i varje län och beordrades att se till att opålitliga trupper hemförlovades och att alla slut­stycken avlägsnades från kulsprutor och gevär” (Isaksson:, Revolutionären).
Förutom detta gavs order om att speciella larmstyrkor om 200 ”pålitliga värnpliktiga” ­skulle formeras på varje infanteriregemen­te.
Oron var så stor att regering och myndigheter inte ens vågade lita på officerarna, utan ­endast en ytterst begränsad krets av officerare invigdes i de strikt hemliga planer som drogs upp för att skapa en ”pålitlig trupp”.

Även inom socialdemokratin jäste det och ledningen fick motta många uttalanden där lokalorganisationerna krävde handling i rösträttsfrågan, som nu hade blivit den stora frågan. Och Metall i Stockholm krävde av S- och LO-ledningen ”en aktion för att avskaffa första kammaren och monarkin”.
Pressen underifrån tvingade även högersocialdemokrater som Per Albin Hansson och Gustav Möller att resa frågan om inte tiden var mogen att avskaffa monarkin och den förstnämnde uteslöt inte att det skulle krävas en politisk strejk för att högern skulle ge upp motståndet mot ­allmän och lika rösträtt. Även den fackliga ledningen, som 1917 varit en stark motståndare till allt som kunde definieras som massaktion, ”kände sig tvinga­de att löpa linan ut och stödja en ­allmän arbetsplatsnedläggelse” (Isaksson).

För SSV var detta ett tillfälle att kunna göra avgörande inbrytningar bland arbetare som var på väg bort från högersocialdemokraterna. Men det nya partiet hämmades av att det inte fanns någon enighet bakom det revolutionära programmet och parollerna.
Vissa likheter kan göras med den politiska utvecklingen hos flera av USPD:s ledare i ­Tyskland, som först började med att distan­sera sig från ­Oktoberrevolutionen och som sedan flydde undan den socialistiska revolutionens uppgifter 1918/19 för att till sist återgå till SPD.
Sak samma med några av SSV:s tunga namn, som gjorde allt för att partiets manifestet för en socialistisk republik skulle sakna udd och uttrycka stöd till Oktoberrevolutionen.
Men SSV hade vind i seglen. Partiet genomförde massmöten, demonstrationer och strejker runt om i landet. På en rad orter genomfördes det gemensamma aktioner mellan SSV och Socialdemokraterna. Andræ ger i sin Revolt eller reform flera exempel på hur vänstern lyckats vinna stöd från socialdemokratiska lokalorganisationer och i Karlskoga, Karlskrona, Kilafors, Skövde och Västerås restes det gemensamma krav på att de båda partierna skulle gå samman.

Vintern 1918 hade
”en oerhörd rädsla hade gripit de förmögna samhällsklasserna”, skriver ­Zäta Höglund. Kapitalistklassen, högern och kungen började inse att om man skulle räddas var man tvungen att göra upp med Socialdemokraterna i rösträttsfrågan.
Arbetsgivarna pressade också på högerpolitikerna och menade att rösträtt var ett pris värt att betala om alternativet var en social revolution.
Fruktan för revolutionen bröt borgarnas motstånd mot allmän och lika rösträtt samt kortare arbetstid. Borgarpressen klagade till och med över att man hade fått ge vika för ”bolsjevikiska och ryska metoder”.

Den kompromiss som slöts i röst­rättsfrågan var ett svekfullt avtal, ett ”skammens dokument” tvingades även högersocialdemokraten Nils Karleby erkänna.
Första kammaren blev kvar, rösträttsåldern sänktes med ett år till 23 år i kommun och riksdagsval, men höjdes till 27 år i landstingsval och elektorsvalet till första kammaren. Fortfarande fanns begränsningar i rösträtten för de fattigaste och de som hade obetalda skatteskulder (lågavlönade). Kvinnorna fick rösträtt, men inte ögonblickligen utan först efter att en ny riksdag hade valts.
Uppgörelsen innebar att Sverige blev det land i Norden som blev sist att genomföra allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Kungen fick sitta kvar. Det kunde han tacka Socialdemokraterna för, som hade räddat monarkin. Och 8-timmarsdagen lät vänta på sig, frågan om arbetstidsförkortning var Socialdemokraterna inte beredda att driva trots att man med all säkerhet hade kunnat vinna eftergifter även i denna fråga.
Symptomatiskt är att inga spontana demonstrationer genomfördes när riksdagen den 17 december för första gången röstade om denna begränsade författningsreform. Den möttes istället av ilska och besvikelse, som skulle ha kunnat vändas till en offensiv kamp om SSV haft kraft, förankring och program att mobilisera till nya massaktioner. Partiet var dock tröttkört och nära  splittring; rapporterna från Tyskland där kontrarevolutionen avancerade 1919 blev en broms för kampen. Det tog drygt ett år innan arbetarklassen på nytt gick till storms. Denna gång var det i form av en defensiv kamp mot lönesänkningar och försöken att riva upp arbetstidsförkortningen som såg dagens ljus i december 1919.
År 1918 hade kunnat sluta annorlunda. Det finns en ­avgörande lärdom att dra från alla de många omtumlande händelser som ägde rum detta år och det är att för att avskaffa kapitalismen räcker inte ens den mäktigaste miljonhövdade rörelse. Utgången av en revolutionär kris avgörs av politik, program och ledarskap – om det finns ett socialistiskt arbetarparti som kan göra arbetar­klassen och de fattiga medvetna om den egna styrkan och möjlig­heterna att själv gripa makten, splittra de väpnade styrkorna och inleda upproret för att gripa makten vid en tid då styrkeförhållandena svängt som mest till massornas fördel.

Det var inte graden av heroism, kampvilja eller ”mognad” som gjorde att den socialistiska revolutionen kom att segra i ­Ryssland. Skillnaden var att det i Ryssland fanns ett revolutionärt massparti som kunde vinna folkmajoritetens stöd för socialismen. Att den socialistiska revolutionen inte fick stöd från segerrika arbetarrevolutioner i Västeuropa, trots massornas kamp och vilja att i grunden förändra samhället vilket manifesterades 1918, kom dock att leda till den ryska revolutionens urartning. Men det kan inte bolsjevikerna lastas för.
I 2012 års väntade stormar  och åren därefter, kommer masskampen 1917-18 och Oktoberrevolutionens ideal på nytt inspirera till strid för ­internationell socialism – en värld i fred och frihet.

Per Olsson