Ett år efter Fukushima

Den 5 mars anordnades ett öppet möte i Luleå om Fukushimakatastrofen, som den 11 mars har sin årsdag. Isadora Wronski, som är kampanjledare för Greenpeaces klimat- och energikampanj, inledde mötet.

Wronski började med att ta upp vad vi har att lära oss av olyckan, och menar att Fukushima har satt slutet på paradigmet ”säker kärnkraft” av en rad anledningar.
Wronski menade att statliga myndigheterna har misslyckats med sin beredskap för krissituationer av denna rang och med att skydda folks hälsa. Hon pekade också på att statliga myndigheter inte är oberoende, utan bevakar industrins intressen och är tätt sammankopplade med industrin.
Kärnkraftsforskare sa tidigare att kraftverket inte kunde explodera och om det skulle ske en olycka fanns det så många skyddsbarriärer att det inte skulle spridas radioaktivitet.
På kraftverket Fukushima 1 skedde tre explosioner inom ­bara några dagar, varav en väteexplosion som raserade den sista barriären mellan massiva mängder av radioaktiva ämnen och fria luften. Detta mindre än 25 timmar efter att kylningsprocessen hade lagt av.
Wronski påpekade även att det var jordbävningen, och inte tsunamin, som låg bakom havereringen av kraftverket, då den slog ut elnätet. Med andra ord är det fullt möjligt att detta ­skulle kunna ske i Sverige också.

Efter Fukushimakatastrofen höjde den japanska regeringen gränsvärdena för att behöva en helkroppssanering från 13 000 cpm (counts per minute) till 100 000 cpm. Maxgränsen för hur mycket radioaktivitet en människa kan utsättas för utan hälso­risker höjdes efter olyckan från 1 mSv (milliSievert) per år till 20 mSv per år. Det är lika mycket som en kärnkraftsarbetare tillåts utsättas för, men i Fukushima var denna gräns samma för alla, från barn till gravida vuxna kvinnor. Gränsvärdena sattes inte med tanke på folks hälsa, utan vad som ansågs rimligt för ­regeringen att klara av. Tepco, företaget bakom Fukushimakraftverken, slapp undan att betala för olyckan. De människor som evakuerade frivil­ligt får ingen ­kompensation alls.
Akiyo Suzuki berättade om livet efter olyckan och konstatera­de att hon tyckte att det var ofattbart hur Toshiba, ett japanskt företag, kan bestämma sig för att bygga ett nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki i Finland ett år efter en kärnkraftsolycka som var i samma klass som Tjernobyl.

Josephine Landström