Könspolitiska nyckeltexter
Könspolitiska nyckeltexter är en nyutgiven antologi med ett 40-tal texter från 1839 (Carl Jonas Love Almqvist ”Det går an”) till 2002 (Gudrun Schymans s k talibantal) samt nyskrivna kommentarer till varje text. Samlingen lyfter fram den bländande skatt som historien bär på, det är lätt att låta sig både inspireras och reflektera över vad som har hänt och vad som är kvar att göra.
Redaktörerna Klara Arnberg, Fia Sundevall och David Tjeder förklarar i förordet vad de menar med dessa nyckeltexter; texter som är viktiga för att förstå centrala könspolitiska processer.
Jag fastnar allra mest för den första texten, som jag inte har läst förut. Det blir ett sådant hisnande perspektiv att detta skrevs redan 1839. Att Almqvist med sin roman framhöll det positiva med samlevnad och kärlek utan äktenskap innebar en stor skandal där författaren bland annat förlorade sin tjänst som skolrektor. Ulla Mann skriver i kommentaren att många av 1800-talets feminister såg sig tvungna att distansera sig från texten och att den diskuterades ännu kring sekelskiftet 1900.
Fredrika Bremer, Sophie Adlersparre, Selma Lagerlöf och Ellen Key har sina givna platser. Ibland är kommentarerna nödvändiga för att man ska förstå (gäller t ex för min del Ellen Key), några gånger känns kommentarerna lite väl korthuggna. Fia Sundevall kommenterar väldigt intressant ett förstamajtal av Hjalmar Branting samt dikten ”Medborgarsång” av Verner von Heidenstam. Männen kopplar här samman kravet på rösträtt med den från 1901 lagstadgade värnplikten. Sundevall menar att värnplikten kanske var den viktigaste manspolitiska reformen under modern tid, men att den sällan benämns som manspolitisk.
Den socialistiska kvinnorörelsen kring förra sekelskiftet figurerar mest i bakgrunden i antologin. En verklig rörelse består förstås av ett myller av personer och texter så det kan vara svårt att välja ut en. 1970-talets kvinnorörelse återges i antologin genom bland annat ledaren och omslaget av första numret av Kvinnobulletinen (Grupp 8:s tidning).
Organiseringen av arbetarklasskvinnor kring 1900, som den borgerliga kvinnorörelsen helt hade misslyckats med – med intressanta organisationer som Kvinnornas fackförbund – var dock också väldigt betydelsefull. En organiserad opposition av ungdomar och kvinnor inom och utanför det socialdemokratiska partiet tvingade 1908 S-riksdagsgruppen (mot Brantings vilja) att motionera för kvinnlig rösträtt i riksdagen. Senare var det ju framförallt arbetarklassens generalstrejker och uppror 1917 och 1918 – där kvinnorna stod i täten – som såg till att tvinga regering och riksdag att införa rösträtt oavsett kön och inkomst (men fortfarande med begränsningar).
Däremot lyfts två väldigt intressanta socialistiska texter fram i antologin. Dels Hinke Berggrens ”Kärlek utan barn” och dels en debatt på den internationella socialistiska kvinnokongressen i Köpenhamn 1910. En opposition av svenska och danska delegater blev nedröstade när de tog upp att kongressen borde kräva att nattarbetesförbudet skulle gälla alla arbetare – även för män. I Sverige fanns det könsspecifika förbudet för enbart kvinnor att arbeta nattetid inom industrin ända från 1909 till 1962, vilket användes av arbetsgivare som ett sätt att nedvärdera den kvinnliga arbetskraften.
Antologin går vidare med bland annat Elin Wägner, Elise Ottesen-Jensen, Alva och Gunnar Myrdal, Eva Moberg, Olof Palme och Jan Hammarlund.
Den senaste historien skildras genom bland annat Maria-Pia Boëthius ”Krav på Kvinnoparti” 1992, framsidan av boken Fittstim 1999, prologen ur filmmanuset till Lukas Moodysson Fucking Åmål och den magnifika finalen med Fadime Sahindals tal i riksdagen 2001 och därefter Schymans ”talibantal” vid öppningen av Vänsterpartiets kongress 2002.
Många har talat om detta tal men få har läst det, därför är publiceringen ett värde i sig. Talet ger dessutom en fullspäckad bild av politiken i världen och i Sverige vid denna tidpunkt, allt från terrorattacken av World Trade Center, decenniet av nedskärningar och privatiseringar i offentliga sektorn till en ideologisk debatt om vad kvinnoförtrycket beror på. Maud Eduards går igenom de otroligt starka reaktionerna på talet, förvanskningarna av och även begränsningarna i Schymans analys samt den antifeministiska reaktionen. ”De som velat kasta feminismens tanke om könsordningen på skräphögen har kunnat peka på vad de uppfattar som helt absurt: att svenska män är talibaner. Vantolkningen har fyllt en viktig politisk funktion”.
Redaktörerna Arnberg, Sundevall och Tjeder är genushistoriker som disputerat de senaste åren. Det är en stor förtjänst att de med
Könspolitiska nyckeltexter tar sig an klassiker och ger källor för nya feminister att ösa ur.
Elin Gauffin
