Svensk kapitalism tvärnitar
Svensk ekonomi tvärbromsade under sista kvartalet i fjol:
Bruttonationalprodukten (BNP) minskade under det fjärde kvartalet med 1,1 procent. Den snabbt sjunkande tillväxten följer efter två år av kraftig BNP-tillväxt som dessförinnan hade föregåtts av den djupa krisen 2008-2009. BNP föll med rekordstora 6,5 procent under första kvartalet 2009 jämfört med samma period 2008, vilket var det största raset i svensk ekonomisk historia.
Krisen 2008-2009 var den första fasen i vad som kan utvecklas till en långvarig kapitalistisk stagnationskris, den ekonomiska uppgången 2010-2011 den andra och nu hotar en ny nedgångsfas.
Den globala kapitalistiska kris som inleddes med att bostadsbubblan sprack i USA 2007 var ingen vanlig konjunkturnedgång, utan en strukturell och organisk kris för kapitalismen.
Krisen var en följd av kapitalismens inre motsättningar och kapitalisternas försök att åtminstone tillfälligt övervinna dessa genom globaliseringen och en väldig kreditexpansion. Och under lång tid var det möjligt att hålla tillbaka kristendenserna, men till priset av enorma skuldberg och väldig överkapacitet, oräkneliga finansiella bubblor, obalanser och drastiskt växande klyftor mellan rika och fattiga. Alla dessa faktorer sätter var för sig och tillsammans hinder i vägen för att kapitalismen ska kunna överkomma dagens stagnationskris och tenderar göra varje konjunkturuppgång svag och kortvarig.
I Sverige var det framför allt industrin och industriorterna som drabbades av krisen 2008-2009. Att krisen inte märktes på samma dramatiska sätt i andra delar av ekonomin och samhället berodde på att konsumtionen kunde hållas uppe med hjälp av skattesänkningar och att många hushåll fortsatte att låna. Till skillnad från andra länder punkterades inte den svenska bo- och lånebubblan under krisen och den privata konsumtionen (som motsvarar nära hälften av BNP) krympte betydligt mindre i Sverige än i andra länder.
Svensk ekonomi vilar på två ben: export och privat konsumtion. Under 2008-2009 var det ena benet, exporten, som slogs undan medan det andra bara fick sig en rejäl törn. Men nu sjunker exporten jämsides med att hushållens marginaler krymper. Samtidigt finns det tydliga tecken på att bo- och lånebubblan håller på att pysa ut och precis som i fjol blir det inget jobbskatteavdrag (skattesänkningar för de som har ett arbete) i år. I fjol sjönk reallönerna för många löntagare och reallönerna ökar lite eller inte alls i år.
Två tredjedelar av landets export går till Europa och i Europa som helhet blir det nolltillväxt i år. Även i Kina, vars investeringsledda tillväxt och efterfrågan på råvaror gett svensk kapitalism nya marknader och profiter, mattas den ekonomiska aktiviteten. En minskad tillväxt i Kina kan snabbt följas av dämpad ekonomisk aktivitet i andra så kallade tillväxtländer, vilka numera tar emot mer än 15 procent av Sveriges export mot drygt 10 procent 2007.
Fortsatt kräftgång för exporten, stigande arbetslöshet och sjunkande konsumtion under året samt en allt osäkrare bostadsmarknad pekar mot att Danske Bank troligen får rätt i sin bedömning att BNP sjunker med 1 procent i år och att BNP-tillväxten blir svaga 1,5 procent 2013.
”Dessa utvecklingar räcker självklart inte för att hålla arbetslösheten i schack, och arbetslöshetssiffrorna förväntas också stiga under prognosperioden [2012-2013), och till och med överstiga toppnivåerna från 2009” (Danske Bank i januari).
Kampen för jobben, för a-kassan och för offentliga satsningar hamnar nu allt mer i förgrunden.
En ny kapitalistisk kris kommer att följas av en växande ilska mot regeringen, nyliberalismen och klassorättvisorna.
För allt fler kommer det att börja stå klart att alternativet till kapitalismens marknadskaos och kriser är en kamp för socialism och demokratisk planerad ekonomi.
