Krigsmolnen hopas igen

Väst trappar upp sanktionerna och det militära hotet mot Iran

Publicerad av Niall Mulholland

De ökade spänningarna mellan USA, dess allierade och Iran har tagit sig uttryck i lönnmord på iranska kärnfysiker, cyberkrigföring, attacker mot militära och missilinstallationer, samt en uppladdning av Västs styrkor i regionen och spekulationer om militära förberedelser för luftangrepp mot Iran.

Allt detta grundas på Västs påståenden om att Iran i snabb takt försöker skaffa sig kärnvapen, något som media troget återupp­repar. USA och andra stater har under denna förevändning infört omfattande sanktioner mot Iran.
Det är inte Irans härskande elit utan arbetarna och de fattiga  som drabbas av sanktionernas bördor och de förödande prishöjningar som dessa har bidragit till.
Den 25 februari läckte brittiska Guardian en hemligstämplad rapport från FN:s Internationella atomenergibyrå (IAEA). Den hävdar att Iran ”dramatiskt ökat sin produktion” av anrikat uran, samtidigt som man vägrat ­samarbeta i en undersökning som har tagit fram bevis på att landet ”kan ha arbetat på att ta fram en bomb”.
IAEA-rapporten följdes av krav på nya hårda sanktioner mot Iran och upptrappade militära hot från  USA och dess allierade.
När USA:s president Obama och Israels premiärminister Netanyahu möttes i Washington i början av mars var utfallen många mot Iran.
Enligt USA:s försvarsminister Panetta är sannolikheten stor att Israel militärt attackerar Iran någon gång mellan april och juni.

Irans folk har naturligtvis ­rätten att försvara sig mot imperialistis­ka attacker. Socialister manar till internationell solidaritet med Irans massor – mot imperialismen.
En förnyelse av de revolutionära rörelserna i Nordafrika och Mellanöstern, inklusive möjliga revolter av de förtryckta pale­stinska massorna och nya sociala protestvågor och strejker i Israel, skulle kunna bli en kraftfull motvikt mot israelisk och imperialistisk aggression och militära interventioner.
Men socialister opponerar sig också mot kärnvapen, som i slutänden bara kan säkra en ”ömsesidigt garanterad förstörelse” och driver kampanj för att skrota alla kärnvapen, med början av de en­orma kärnvapenarsenaler som hålls av hycklande stormakter som USA, Storbritannien och Frankrike. Israel innehar också hundratals kärnvapen och vägrar att vare sig skriva på icke-spridningsavtalet, eller tillåta IAEA inspektion av dess kärnvapenprogram.
I mer sansade ögonblick medger även ledande USA-politiker att ett kärnvapenbeväpnat Iran inte är något omedelbart förestående. Frågan ”Försöker de utveckla kärnvapen?” besvarade försvarsminster Panetta med ett kort och rakt: ”Nej”.
Huvudmotivet till Västs aggression mot Iran är de förändrade styrkeförhållandena i Mellanöstern sedan Irakkriget och den USA-ledda invasionen 2003. Saddamregimens kollaps ledde till att shiabaserade partier kom till makten i Irak och stärkte det shiadominerade Irans ställning i regionen.

De revolutionära rörelser som störtade Ben Ali i Tunisien och Mubarak i Egypten förra året var ytterligare bakslag för USA. Även om Washington strävar efter ”regimförändring” i Iran, verkar Barack Obama vilja undvika en militär attack på Iran, åtminstone till dess att årets presidentval i USA är över.
USA har redan tvingats dra tillbaka sina styrkor från Irak och har kört fast i ett annat väldigt impopulärt och kostsamt krig i  Afghanistan, ett krig som inte kan vinnas. Ytterligare ett krig utan slut mot Iran skulle mötas av massopposition i USA och över hela världen.

USA är dock inte den enda makten i denna högst lättantändliga situation. Israel och dess härskande klass, en nära allierad till USA, har också intressen i ­saken. Israel bombade liknande civila kärnenergianläggningar i Irak 1981 och i Syrien 2007.
De autokratiska styrande eliterna i Saudiarabien och andra Gulfstater – av vilka en del har stora, fattiga och motspänstiga shiamuslimska befolkningar – pressar också på för militär aktion mot Iran.
USA:s ökande och provokativa militära närvaro i Persiska ­viken och upptrappningen av spänningarna mellan Väst och Iran riskerar att utlösa ett krig som troligen inleds med en israelisk bombraid mot Irans kärnen­ergianläggningar. En iransk motattack mot Israel skulle få till följd att USA och de europeiska makterna genomför flyg- och sjöattacker mot Iran.

En attack mot Iran skulle följas av omfattande protestdemonstrationer mot Västimperialismen, Israel och Gulfstaternas reaktionära härskare runt om i regionen. Sådana massprotester skulle också kunna fungera som sporre på de revolutionära rörelserna i Mellanöstern och Nordafrika.
Irans styrande elit försöker utnyttja Västmakternas sanktioner och hot om en militär attack för att ”ena Iran” bakom sig, för att avleda massornas uppmärksam­het från hög arbetslöshet, fallande levnadsstandard och autokratiskt styre samt maskera de djupa sprickorna inom regimen, som de s k parlamentsvalen i mars avslöjade.
Iran kan dock inte bli ett ”enat” land: några få rika drar fördel av den utsugna majoriteten. Regimen har genomfört attacker på arbetare och de fattiga, inklusive nedskärningar av subventioner på livsnödvändiga dagligvaror. Detta tillsammans med existensen av en repressiv och förstelnad stat som dikterar varenda aspekt av människors liv.
Klassfrågor och ­demokratiska krav kommer allt mer i förgrunden, likväl som en öppen opposition mot regimen.
Det är i förberedelserna för sådana massrörelser avgörande att arbetarklassen drar lärdomar av 2009 års oppositionella protester som skakade Iran.
Den begränsade dragningskraften hos den ”gröna” ­rörelsens kapitalistvänliga, nyliberala ledning gav, tillsammans med avsaknaden av ett oberoende agerande från arbetarklassens sida, regimen utrymme att brutalt slå ner protesterna.

Arbetarna kan bara förlita sig på sin egen styrka, vilket strejkerna och kampen för att bygga oberoende fackföreningar visat. Vare sig regimen eller de kapi­talistvänliga ”reformistiska” oppositionsledarna kan garantera jobb, bostäder, utbildning, löner som det går att leva på och bestående demokratiska rättigheter eller genomföra en verklig kamp mot imperialismen.
Endast återkomsten av massoppositionsprotester, denna gång ledd av den organiserade arbetarklassen, kan få till stånd en framgångsrik kamp för demokratiska rättigheter och en funda­mental social och ekonomisk förändring.
Arbetarklassen behöver bygga sitt eget oberoende massparti i kampen för att störta de reaktionära mullorna och för att kunna kämpa för en de arbetandes och de fattigas regering, som kan överföra de enorma oljerikedomarna och andra nyckelsektorer inom ekonomin till ett demokratiskt offentligt ägande och påbörja den sociala omvandlingen av landet.

Niall Mulholland, CWI