Kan det bli mera tomhänt?
Inte ens de som vanligtvis brukar utgöra regeringens lojala hejarklack har mycket till övers för regeringens vårbudget (2012 års ekonomiska vårproposition). ”Inget kassaklirr för hushållen och det finns inga stora satsningar för att få ner arbetslösheten”, sammanfattade Dagens Nyheter i måndags. ”Borg är för passiv”, sa PJ Anders Linder, Svenska Dagbladets politiske chefredaktör.
– Jag vill se en betydligt mer expansiv budget, med rejäla satsningar på infrastruktur, renovering av miljonprogrammet som står och förfaller, förstärkt stöd till utbildning och forskning. Skattebetalarnas pengar ska användas till investeringar i framtiden, inte till att amortera en redan mycket låg statsskuld, menade Lena Hagman, chefekonom på arbetsgivarorganisationen Almega.
Finansminister Anders Borg å sin sida försvarar bristen på åtgärder med att: ”Vi kan inte vara säkra på att krisen inte kommer tillbaka. Vi ska vara försiktiga, vi ska bygga skyddsvallar.”
Det är uppochnedvända världen. Ingenting ska göras för att om möjligt dämpa effekterna av nolltillväxt i ekonomin och stigande arbetslöshet – regeringen räknar med att arbetslösheten stiger från 7,5 till 7,8 procent under 2012 – utan regeringen vill spara och vänta med åtgärder till nästa kris.
Kan det bli mer tomhänt än så?
I år blir minskar statsbidragen till kommunsektorn med 2 miljarder kronor. Trots att kommunernas och landstingens skatteinkomster minskar med totalt 0,6 miljarder kronor i år som en följd av bl a ökad arbetslöshet.
Istället för offentliga jobb- och utbildningssatsningar samt investeringar i infrastruktur försöker regeringen enas om nya åtgärder i riktning mot en låglönemarknad. I vårbudgeten säger regeringen att man vill införa nya lärlingsprovanställningar. ”Lönen blir förmodligen lägre”, som Swedbank noterar.
Samtidigt ämnar regeringen sänka bolagsskatten och skatt på hyreshus nästa år. ”Företag och fastighetsägare 2013 års vinnare” (Riksdag & Departement den 16 april). Till det ska läggas att regeringen gör det lättare för bostadsrättsinnehavare att hyra ut sin lägenhet i andra hand till ockerhyror.
I vårbudgeten tvingas till och med regeringen erkänna att de bidragit till ökade inkomstskillnader och klyftor. Trots att ”alla bidrag och försäkringar ligger kvar på samma nivå som tidigare, så blir det de facto en liten sänkning eftersom det råder inflation. Att bli sjuk eller arbetslös blir svårare” (Aftonbladet den 16 april).
Men enligt regeringen är sänkta ersättningar ett mål i sig eftersom det påstås öka ”drivkrafterna att arbeta”. Den som blir sjuk, skadas i jobbet eller blir arbetslös ska straffas och piskas till att ta ett låglönejobb.
Därför aviserar regeringen att den andel av statsbudgeten som utgörs av ersättningar till arbetslösa, arbetsskadade och sjuka ska fortsätta att minska fram till 2016. Även Socialdemokraternas ledning är inne på samma linje. ”Människor har eget ansvar för att bli anställningsbara”, skriver S-topparna på DN Debatt den 17 april. Det är detsamma som att skylla arbetslösheten på de arbetslösa.
Regeringen förutser knappast någon ekonomisk tillväxt i år men räknar med, utan grund, att ekonomin vänder kraftigt uppåt nästa år. För att om möjligt återvinna stöd lockar Borg med eventuellt ett femte jobbskatteavdrag innan valet 2014.
Vinden har vänt och blåser mot alliansregeringen, vars ”jobbpolitik” havererat och vars nyliberala excesser bara blir impopulärare. Därav uppgången för Socialdemokraterna. Men S står för en modifierad version av samma högerpolitik. Göran Greider har rätt när han i sin Metro-krönika den 17 april skriver att Löfven och Reinfeldt vill klättra upp för samma berg men från olika håll.
Men vad som krävs är verklig opposition och gräsrotskamp mot högerpolitik och kapitalism – för ett nytt arbetarparti och socialism.
