Solidarisk vision som provocerar

Publicerad av

Tema: Marxism

 (photo: Elias Theodorsson)
Första maj firas över hela världen som arbetarklassens kampdag. Nu tas de röda fackföreningsfanorna med fransar fram och blåsorkestrar spelar Internationalen. Det är symboler som har över hundra år på nacken. Ändå representerar de idéer som tillhör framtiden. Idéer om att den stora majoriteten av befolkningen som idag utnyttjas och bestjäls på tid, ekonomiska medel och frihet ska gå samman och upprätta ett system där alla får likvärdiga möjligheter. För ett samhälle som styrs gemensamt.
”Av var och en efter förmåga – till var och en efter behov”, som Karl Marx och Friedrich Engels skrev redan 1848 i Kommunistiska Manifestet.

En sådan fredlig, solidarisk vision är extremt provocerande för vissa.
”Det är bedrövligt att kommunister åter tas på allvar i Europa. Minnet av förtrycket och terrorn är tydligen mycket kort”, skrev Annika Ström Melin på Dagens Nyheters ledarsida den 17 april. Dagen därpå gick Hanne Kjöller ännu längre, i samma tidning, och liknade kommunisters och feministers världsbild med massmördaren Anders Breiviks.
Skräcken för förändring och uppror underifrån bland dem som själva utgör eller betalas av de privilegierade har uppenbarligen inte förändrats sedan Kommuni­stiska manifestets inledande ord skrevs: ”Det går ett spöke ­genom Europa...”

En av de vanligaste invändningarna mot socialismen är att den skulle vara ogenomförbar för att idén skulle gå emot människans innersta väsen, som sägs vara egoismen.
Men socialismen handlar inte om att individer ska avstå från en massa saker som är bra för dem, utan om att skapa förutsättningarna för att alla ska få ett drägligt liv. Mycket talar dessutom för att människans innersta väsen är samarbetet.
Redan på 1800-talet visade biologer och antropologer att människan knappast är skapad av en gud, utan har utvecklats från aporna under miljoner år. Karaktärsdragen har förstås varierat under tiden och med omständigheterna. I boken Gryning över Kalahari; hur människan blev människa refererar Lasse Berg till de moderna antropologerna som (liksom Engels före dem) säger att samarbetet till och med är det som gjorde att vi kunde lämna apstadiet och bli människor.
”Det som gjorde dessa nya människor så framgångsrika var att deras samverkan inkluderade alla i gruppen. Det kan vi se på att de som finns kvar av detta ursprungsfolk lever påfallande egalitärt. Det gäller bushfolken i Kalahari som funnits där i närmare 150 000 år och det gäller pygméerna som sedan 50 000 år levt i Centralafrikas urskogar. Båda dessa grupper har i stort sett ­varit opåverkade av andra tills de alldeles nyligen, för några hundra eller tusen år sedan, kom i kontakt med andra.”

Olika klassamhällen, där en mindre grupp sitter på makt och rikedom på majoritetens bekostnad, har bara funnits en liten del av mänsklighetens historia.
Tiden innan klassamhällets uppkomst kallade Engels för urkommunismen. Lasse Berg menar att denna tid inte var präglad av nödtorft och utsatthet, utan att tillvaron var ganska skön, med korta arbetsdagar, lugnt tempo och mycket prat och dans.

Det går inte att vrida tillbaka tiden. Vad marxister istället pekar på är att historien tenderar att upprepa sig – men på ett högre stadium.
Kapitalismens teknikrevolution har gjort att för första gången i världshistorien producerar människan ett stort överflöd. Det gäller allt ifrån bilar och mobiltelefo­ner till mat. Enligt Action Aid produceras varje dag tillräckligt med vete, ris, spannmål, ägg, kött och fisk för att förse hela världens befolkning med 3 200 kalorier. Alla skulle kunna äta 2 kg mat om dagen – ändå dör 24 000 barn varje dag av svält, brist på rent vatten, mediciner och malariaskydd.
Människors löner i global skala räcker inte till för att köpa det som producerats, helt oavsett vilka behov konsumenterna har.

Produktionen under kapitalismen är inte till för att tillfredsstäl­la människornas och miljöns behov. Om det vore så skulle det inte läggas åtta gånger så mycket ekonomiska resurser på globala militärutgifter som vad det enligt FN krävs för att utrota fattigdomen (8 × 195 miljarder dollar). Det skulle heller inte ske en årlig ökning av utsläppen av växthusgaser som forskarna vet kan slå över i en otämjbar process av dramatiska klimatförändringar. Lika lätt är det att se att produktionen av reklam, droger, onyttig mat, ouppnåeliga kroppsideal med mera inte är till för människors bästa.
Det som styr produktionen är istället vad som ger största möjliga vinst, på kortast tid. På grund av ägandeförhållanden och organiseringen av produktionen – som styrs av en liten klick superrika – är överproduktion i det här systemet inte något positivt utan snarare negativt. Överproduktionen (eller snarare överkapaciteten) framkallar därför kriserna som innebär massförstörelse av produktionsmedel – industrier som stänger, företag som går omkull, nedskärningar och arbetslöshet.
Utifrån ägarnas synvinkel finns det en fördel med att folk går omkring desperata och utan arbete – då detta gör dem mer benägna att ta jobb med låga löner, vilket i sin tur ger ännu större vinster till cheferna/ägarna.
Detta synsätt belönades med Nobelpriset i ekonomi förra året.

Det socialister vill ändra är organiseringen av produktionen. Ägandeförhållanden och styrning måste få samma samhällskaraktär som produktionsmedlen och arbetskraften redan har fått. Därför vill vi att de stora ­ekonomiska enheterna i världen – multinationella företag, andra storföretag, banker och finansinstitut – faller under samhällelig ägo.

Det som regeringar över hela världen gjorde under finanskrisen var att förstatliga bankernas skulder, enbart skulderna. Sedan kunde de privata bankerna fortsätta att håva in nya rekordvinster. Finansinstitutet Goldman Sachs fick 12,5 miljarder dollar av de pengar som USA:s regering använde för att rädda försäkringsbolaget AIG, därefter kunde bankjätten fortsätta att tjäna 100 miljoner dollar (700 miljoner kronor) om dagen. I Europa handlar de så kallade räddningspaketen till Grekland och Irland om att regeringarna i bl a Tyskland och Frankrike agerar som ombud för sina egna privata banker som har stora andelar i grekiska statspapper. Notan får betalas av folken genom fruktansvärda nedskärningar på välfärd, löner och jobb. Har man bara lite kritisk skärpa på sina glasögon är det uppenbart att det system som idag härskar inte är vidare demokratiskt. Banker och storföretag, den så kallade marknaden, besitter en sådan maktkoncentration att de lätt kan pressa fram sin vilja – ibland till och med skriva resolutionstexterna som politikerna beslutar om.
Det senaste året har EU och IMF till och med avsatt två regeringar, Greklands och Italiens, och bestämt valdag och förutsättningar för Irlands regering. De har också villkorat sina ”räddningspaket” med att det inte ska spela någon roll vilka politiker som väljs; dessa är förbundna att driva samma politik.

Socialismen skulle vara överlägsen kapitalismen ur demokra­tisk synvinkel.
Idag är det val vart fjärde år; dagen efter valet sviks vallöftena utan att väljarna kan göra något. Under socialismen skulle det vara val mycket oftare. Arbetarna i ett stort företag eller de boende i ett bostadsområde skulle utse representanter och väljarna skulle ha möjlighet att avsätta representanter som inte följer gemensamt fattade beslut.
En viktig orsak till politisk urartning genom tiderna och än idag, är att människor som tjänar pengar på politiken börjar gynna sig själva. Därför står Rättvisepar­tiet Socialisterna för att politiker ska ha arbetarlön, en princip som våra egna invalda redan efterlever.

Nidbilden av socialismen är att det är ett trögt och ineffektivt sy­stem. Det är faktiskt tvärtom. Så mycket kunskap som idag går till spillo skulle komma till användning under socialismen. Tänk bara hur många vetenskapsmän världen går miste om varje år på grund av att 100 miljoner barn inte får börja i skolan.
I en arbetardemokrati kommer de som utför arbetet till tals, ­vilket är långt mer effektivt än dagens order uppifrån och konsulter med miljonarvoden.
Även höjda löner, kraftig ökning av personaltätheten, betydligt större investeringar i teknikförbättring och forskning, mer rota­tion på arbetsuppgifterna och avskaffande av löpande band, skulle ge arbetsglädje och en enorm boost av effektivitet.
Patentlagarna skulle åka i papperskorgen direkt. Genom att uppfinningar och forskningsresultat skulle komma alla till del skulle utvecklingen kunna gå mycket snabbare framåt.

Genom miljoner människor med en lön att leva på, bra bostäder, mat för dagen, rätt till utbildning m m skulle möjligheten att ­kunna utveckla sin enskilda personlighet explodera.
Under kapitalismen pressas  däremot väldigt mycket in i ­smala mallar, t ex stereotypa ­könsroller och heteronorm. Alla minoriteter riskerar att bli diskriminerade eftersom det ses som icke lönsamt att producera något som passar en mindre grupp.

För andra arter innebär kapitalismen rentav utplåning. Sedan 1970 har populationen av ryggradsdjur minskat med 30 procent och nästan en fjärdedel av alla växtarter beräknas vara utrotningshotade.

Det finns så ofattbart mycket resurser i samhället som idag ­bara försvinner i spekulation, aktieutdelning och svindel.
Enligt Tax Justice Network undanhålls 60 000 miljarder kronor samhället genom att bara ligga parkerade i skatteparadisen.
Om de stora ekonomiska enheterna stod till samhällets förfo­gande, skulle mycket som de styrande idag avfärdar med ”vi har inte råd” kunna genomföras. Man vet att utbyggnad av offentlig välfärd skapar jämställdhet. Gratis kollektivtrafik skulle ge en rejäl känga åt bilismen. Arbete åt alla minskar rasismen. Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön skulle i ett slag avskaffa arbetslösheten, minska stressen, öka fritid och välbefinnande, möjliggöra för människor att engagera sig och delta i politiska beslut och mycket mer.
De mindre företagen som inte förstatligas kan välja om de vill ingå i planeringen. Detta skulle troligen många välja att göra eftersom arbetarkooperativ, tillgång till gynnsamma statliga lån m m är så mycket mer effektivt.
Planering är inget märkvärdigt och har underlättats genom den moderna tekniken. Motsatsen till planering är att det produceras i massivt överflöd och att politiker blir lika förvånade varje gång stora kullar sexåringar ska börja i skolan och skolplatserna inte räcker till.

Friedrich Engels vision av socialismen som den verkliga friheten får bli avslutande ord. ”De objektiva, främmande makter som tidigare behärskat historien kommer under människornas egen kontroll. Först från denna stund kommer människorna att fullt ut medvetet själva göra sin egen historia, först nu kommer de samhälleliga krafter som de satt i rörelse att till övervägande delen och i en ständigt större utsträckning få de av människorna önskade verkningarna. Det är mänsklighetens språng ur nödvändighetens rike in i frihetens.” (Anti-Düring)
Elin Gauffin