Islands kris långt ifrån över

Islands ekonomi har tillväxt igen efter den djupa ekonomiska depressionen som drabbade landet 2008. Landets före detta statsminister åtalas för sin roll i krisen. Men den ekonomiska och politiska krisen är långt ifrån över.

Under en vecka i oktober 2008 kollapsade landets tre jättebanker och aktiebörsens index föll från 9 000 till 14. BNP minskade med över 10 procent och arbets­lösheten sjudubblades. Ingen av de 320 000 invånarna kunde undgå smällen.
Författaren Haukur Ingvarsson berättade för den danska tidning­en Information om sin farfar: ”Först förlorade han alla sina besparingar. Sen förlorade han tron på det samhälle han så stolt varit en del av att bygga upp. Och till sist förlorade han förståndet. Allt hände på några månader... Fyra-fem månader senare var han död.”
Idag, när tillväxten verkar återkomma, finns krisens efterverkningar kvar: ”Upp till hälften av alla isländska familjer är bankrutta, många har slutat betala sina räkningar och även folk med bra utbildning och fasta jobb är under hårt tryck”, sammanfattar Information.

Hur ska då den ekonomiska återhämtningen och det lugn som verkar ha infunnit sig efter de stora protesterna 2008-09 ­förklaras?
Huvudskälet till tillväxten är en gigantisk devalvering. Som mest sjönk den isländska kronan med 77 procent, för att sedan ligga cirka 50 procent under sitt tidiga­re värde. Detta har ökat turismen och fiskeexporten.
Kronans värdesänkning innebar samtidigt att skulder i utlandet blev dyrare. Men Islands regering garanterade enbart lån-givare inom landet. ”Mycket av kostnaderna för omstrukturering­en av skulder bars indirekt av utländska långivare, som fick avse­värda förluster när bankerna kollapsade”, konstaterar Internationella Valutafonden (IMF) i sin senaste prognos (World Economic Outlook, april 2012).

Som ett svar på de många ilskna demonstrationerna och för att undvika en total kollaps besluta­de isländska staten om flera tillfälliga regler: stopp för ­vräkningar, uppehåll med skuldavbetalningar för bostäder, en regel att ­ingen ska ha bostadsskulder som är högre än 110 procent av hushållets årsinkomst m m. Detta och att staten tog över bankerna finansierades med statliga lån från IMF på 10 miljarder dollar – över 200 000 svenska kronor per islänning.
Förhandlingar om varje enskilt bostadslån har därefter lett till nedskrivningar av skulderna och temporärt sänkta räntor. Men fortfarande har sådana förhandling­ar bara genomförts för 35 procent av alla hushåll.
Flera av åtgärderna, både inom landet och i förhållande till t ex utländska banker, har bara varit möjliga p g a att Island har så få invånare. Men det återstår ändå att se i vilken grad Island har klarat att ställa hushållen på fötter igen, är IMF-rapportens slutsats. ”Avsevärda problem åt­erstår”, skriver brittiska ­Financial Times i sin analys. Det genomsnittliga hushållet har förlorat 30 procent i köpkraft sedan 2008. Hushållens skulder är fortfarande över 200 procent av den disponibla årsinkomsten.
Fortfarande består en fjärdedel av de omorganiserade ­bankernas utlåning av ”dåliga lån” som inte återbetalas. En orsak till att skulderna fortsatt att vara så höga är att de är knutna till inflationen, just nu 6 procent i årstakt, medan lönerna har legat stilla eller minskat.

Den politiska krisen är minst ­lika stor som den ekonomiska. ”Krisen finns i våra huvuden. Det är en demokratisk kris. En grundläg­gande tillitskris”, säger författaren Haukur Ingvarsson i Information.
Socialdemokraterna och Gröna Vänstern bildade regering när den gamla högerregeringen kastades ut 2009.
Men idag har båda partierna halverat stöd jämfört med för två år sedan. Socialdemokraterna har fallit från 29 till 14 procent och Gröna Vänstern från 21 till 8 procent.
De förhoppningar som fanns om att de två partierna skulle föra en annan politik grusades snabbt. Istället har den nya rege­ringen vänt sig till EU, som i resten av Europa är förknippat med obönhörliga nedskärningar på pensioner, offentlig sektor och löner.
Detta har öppnat för Självständighetsparti­et, som satt i den förra regeringen och som nu klart leder i opinions­mätningarna.

Opinionen vill ha något nytt. ”Nästan hälften av de tillfrågade kunde inte uppge hur de skulle rösta om det var val till alltinget i dag. Av dem som svarar sympatiserar var femte med ett parti som i nuläget saknar represen­tation i parlamentet”, rapporterar islandsbloggen.com.
Partiet En­ighet, som har bildats av Lilja Mósesdóttir som lämnat Gröna Vänstern bland annat med kritik mot att hushållens skulder inte har skrivits ned mera, fick i en mätning över 21 procent men har sedan dess fallit till 6 procent.
Sökandet efter något nytt gjorde att en komiker valdes till borgmästare i Reykjavik. En program­ledare leder mätningarna inför presidentvalet i juni. Den avgående presidenten Ólafur Ragnar Grímsson är misskrediterad sedan sitt stöd till bankerna. Bankirerna, varav flera har kvar sina privata jetplan och förmögenheter, är fortsatt hatade.
”Folk i Range Rovers och svarta kostymer gick på rekordtid från att vara förebilder till att vara symboler för korruption och girighet”, konstateras det i artikeln i Information.
Tre rättsprocesser fångar också intresset. Den förre statsministern Geir H. Haarde ­befanns skyldig till att inte ha informerat andra ministrar, men frikändes på alla allvarliga punkter och fick inte ens några böter.
Både Haarde och vittnen bedyrade att de gjort allt de kunnat för att stoppa krisen. Men i verkligheten pumpade staten in ­pengar i bankerna ända fram till konkurserna.
I Eftas domstol ställs den isländska staten inför krav från Storbritanniens och Nederländernas regeringar för vad de lagt för britters och holländares förluster i isländska Icesave. Efta är det europeiska samarbetsorgan Island är med i, men även EU har ställt sig mot Island i denna process.

Den tredje rättegången har ­nyligen inletts och gäller bankernas ansvar. Kanske kan den ge ytterligare information om krisens förlopp.
Kort efter den isländska krisen följde en rad europeiska länder efter och Island hamnade delvis i skuggan. Men krisen är inte över.
Behovet av socialistiska och verkligt internationalistiska svar är lika stort idag som 2008. Partier som begränsar sig till kapitalismen lägger krisens kostnader på arbetare och vanligt folk.
Per-Åke Westerlund